Staatsoper Unter den Linden, Berlin, 18 april 2019
Richard Wagner: Die Meistersinger von Nürnberg
Deutsche Oper, Berlin, 19 april 2019
Richard Wagner: Parsifal
Stilla veckan blev tack och lov inte så stillsam som den hade kunnat bli, i stället livades den begynnande påskhelgen upp av två Wagner-föreställningar av vitt skild karaktär. På plats i Berlin kunde jag konfronteras med kontrasterande stämningar, så som i skärtorsdagens föreställning av ”Mästersångarna i Nürnberg” på Staatsoper under den Linden och som i långfredagens framförande av Parsifal på Deutsche Oper.
Andrea Moses instudering av ”Mästersångarna i Nürnberg” på Staatsoper lockade både till leenden och skratt. Den var ofta finurlig och ägde en påfallande detaljrikedom med många goda idéer som syntes på scenen. Uppsättningens värme och mänsklighet påminde oss ofta om att detta musikdrama trots en del melankoliska undertoner faktiskt är en komedi. Att handlingen förflyttades från 1500-talets Tyskland till vår egen tid innebar inte att verkets nationalistiska karaktär fått stryka på foten. I stället var den tyska flaggan i svart, rött och gult i blickfånget redan från början, men att den representerade en modern demokrati gjorde att vi som publik kunde känna oss säkra och lugna. Personregin var ofta fint utmejslad och masscenerna organiserades med en skicklighet som imponerade. Inom dessa ramar kunde flertalet utmärkta sångare agera med största säkerhet.
Wolfgang Koch agerade inledningsvis försiktigt i rollen som Hans Sachs men i andra aktens flädermonolog var det ett fullödigt och känsligt artisteri som dominerade. Även i ”Wahn-monologen” och i slutmonologen mötte vi en basbaryton av det stabila slaget.
Som Walter von Stolzing behövde tenoren Burkhard Fritz tid på sig för att komma in i sin roll och han levererade slutligen en prissång som hette duga. På spinnsidan kunde man avnjuta fräscha lyriska röster hos sopranen Julia Kleiter (Eva) och mezzosopranen Katharina Kammerloher (Magdalene) samtidigt som Siyabonga Maqungo (David) visade sig äga en elegant tenorstämma av det lättare slaget. Inte oväntat blev också sista aktens kvintett en musikalisk höjdpunkt. Martin Gantner bjöd även som stadsskrivare Sixtus Beckmesser på en fin och underhållande karaktär med en vokalt stabil barytonstämma.
Som guldsmeden Pogner agerade förstås den finske praktbasen Matti Salminen med sedvanlig pondus även om denne sångare med sina 74 år på nacken rent vokalt har passerat bästföredatum. Men han var ingalunda äldst i församlingen. Bland övriga mästersångare hade man sensationellt nog plockat in äldre sångare som man väl trodde hade avslutat sina karriärer för länge sedan. Vad sägs till exempel om gamla Bayreuth-veteraner som Graham Clark, 77 (Kunz Vogelgesang), Siegfried Jerusalem, 79 (Balthasar Zorn), Reiner Goldberg, 80 (Ulrich Eisslinger) och Franz Mazura, 95!!! (Hans Schwarz)?
Till höjdpunkterna denna afton hörde förstås också operahusets kör och orkester som under maestro Daniel Barenboims eminenta ledning svarade för ett brett spektrum av dynamiska finesser och en fullödig klang i ett aldrig sinande musikaliskt flöde.
Långfredagens Parsifal-föreställning på Deutsche Oper blev en märklig historia som gav ett blandat intryck. Även om inte allt blev begripligt så var det ändå som helhet en stark upplevelse som regissören Philipp Stölzl hade att erbjuda. Redan några takter in i förspelet rullade ridån upp och då befann vi oss på Golgata och i den visuellt slagkraftiga scenen hängde Jesus på korset. Detta förstärkte förstås bilden av Parsifal som ett religiöst mysteriespel.
När vi kom in i den första akten hade Golgata förvandlats till omgivningarna kring borgen Montsalvat. Här befolkades scenen av graalriddare i en traditionell utstyrsel med ett stort rött kors på bröstet. Varför Parsifal själv var klädd i mörk kostym och slips var något man kunde fundera över. En del frågetecken uppstod under resans gång och varför Parsifal i slutscenen dödade Amfortas med spjutet klargjordes aldrig i sammanhanget. Det hade i alla fall inte mycket att göra med musikdramats underliggande idé om medlidandets ideal. Varför Kundry överlevde i denna produktion var ytterligare en märklig omständighet.
Slutresultatet blev ändå som helhet en intensiv och dramatiskt verkningsfull föreställning där inte minst andra aktens långa duett mellan Parsifal och Kundry färgades av vokalt starka och sammansvetsade insatser från tenoren Brandon Jovanovichs och mezzosopranen Elena Pankratovas sida.
Höga och jämna prestationer märktes i övrigt från framför allt basen Günther Groissböck som Gurnemanz men även från Mathias Hausmann som Amfortas och Derek Welton som Klingsor.
Det övervägande positiva helhetsresultatet förstärktes ytterligare av den skönklingande kören och det magnifika orkesterspelet, allt under säkert överinseende av Donald Runnicles.
Sven Andersson
Richard Wagner: Die Meistersinger von Nürnberg
Staatsoper Unter den Linden, Berlin, 18 april 2019
Regi: Andrea Moses
Scenografi: Jan Pappelbaum
Kostym: Adriana Braga Peretzki
Dirigent: Daniel Barenboim
Staatskapelle Berlin & Staatsopernchor
Hans Sachs: Wolfgang Koch
Veit: Matti Salminen
Eva: Julia Kleiter
Walther von Stolzing: Bukhard Fritz
David: Siyabonga Maqungo
Magdalene: Katharina Kammerloher
Kunz Vogelgesang: Graham Clark
Konrad Nachtigall: Adam Kutny
Sixtus Beckmesser: Martin Gantner
Fritz Kothner: Jürgen Linn
Balthasar Zorn: Siegfried Jerusalem
Ulrich Eisslinger: Reiner Goldberg
Augustin Moser: Florian Hoffmann
Hermann Ortel: Arttu Kataja
Hans Schwarz: Franz Mazura
Hans Foltz: Olaf Bär
Nachtwächter: Erik Rosenius
Richard Wagner: Parsifal
Deutsche Oper, Berlin, 19 april 2019
Regi: Philipp Stölzl
Scenografi: Conrad Moritz Reinhardt & Philipp Stölzl
Kostym: Kathi Maurer
Dirigent: Donald Runnicles
Orchester & Chor der Deutschen Oper Berlin
Amfortas: Mathias Hausmann
Tirturel: Andrew Harris
Gurnemanz: Günther Groissböck
Parsifal: Brandon Jovanovich
Kundry: Elena Pankratova
Klingsor: Derek Welton
