Gustav Mahler: Symfoni nr 9 i D-Dur
Bamberger Symphoniker
Dirigent: Herbert Blomstedt
Accentus Music ACC30477 [2 CD]

Herbert Blomstedt är en imponerande personlighet i den klassiska musikvärlden. Trots att han passerat 90 år är han fortfarande aktiv och efterfrågad bland världens ledande orkestrar, en person som när man hör och ser intervjuer med honom slås av hans stora kunnande men framför allt hans varma personlighet och vänliga framtoning. Hans sätt att kommunicera med sina musiker präglas av respekt och förståelse. Som förebild i detta har han Bruno Walter som för sin tid hade en helt annan attityd gentemot sina musiker än vad till exempel vad Arturo Toscanini och många andra hade.
Resonemanget om Bruno Walter för oss logiskt vidare till Gustav Mahler då Walter var elev och vän till tonsättaren. Walter uruppförde nian i Wien år 1912, spelade in den på skiva redan på 30-talet i Wien och gjorde den även på nytt i slutet av sitt liv när hade flyttat till USA med Columbia Symphony Orchestra för dåvarande CBS (numera finns inspelningen på Sony). Bruno Walters sena inspelning är en referensversion för mig, en av en handfull ska tilläggas.
Blomstedt är ingen dirigent jag har associerat till Mahlers värld. Han har snarare gjort sig ett namn som uttolkare av Anton Bruckners musik där han skulpterat dennes katedraler av ljud väldigt övertygande, episkt, varmt och storslaget, men Mahlers verk är dock något helt annat. Kompositörens känslostormar med de burleska kontrasterna, oväntade vändningarna och ibland väldigt oförutsägbara vägarna kräver sin man. Blomstedt tolkar den nionde symfonin som absolut musik. Hans framförande betonar mer de formmässiga aspekterna och han håller ihop den på ett gediget och konsekvent sätt. Musiken flödar fram på ett naturligt pulserande vis. Mellansatserna, ländlern och burlesken, är dock gravt underkaraktäriserade och galenskapen och demonin är nedtonad. Å andra sidan är detta logiskt om man ser till hur yttersatserna tolkas och den helhetskänsla som finns i Blomstedts vision.
Men vad är Mahler utan desperation och en del galenskap? Bambergsymfonikerna spelar utmärkt och ljudupptagningen är väldigt fin, problemet är att Blomstedt stängt in Mahlers demoner i garderoben och slängt bort nyckeln. Man kan möjligen skönja att de bultar på dörren och vill komma in i matchen, dock förgäves. Vill man ha en nykter och känslomässigt återhållsam Mahler, då kan Blomstedt vara något, i annat fall, lyssna istället på Walter, Klemperer, Tennstedt och Bernstein för att (i min värld) få äkta vara.
Betyget är dock godkänt med ett litet plus för att det finns intressanta delar i tolkningen, framför allt vissa detaljer som Blomstedt lyfter fram på ett spännande sätt. Lyssna helst på någon streamingtjänst först, innan ett eventuellt köp, är mitt råd.
Björn Sundkvist