Konserthuset, Stockholm, 16 maj 2019
Gustav Mahler: Symfoni nr 7 i e-moll
Kungliga Filharmonikerna
Dirigent: Sakari Oramo
Gustav Mahlers sjunde symfoni upphör aldrig att fascinera. Många har kritiserat den för att vara ”vulgär”, att symfonins form skulle vara omöjlig eller så har andra kommentarer på samma tema använts. Antalet kritiskt inställda har blivit mindre med åren och allt fler upptäcker både djup och kompositionsteknisk genialitet i symfonin. Den skrevs åren 1904/1905 och reviderades upprepade gånger av tonsättaren. Den förebådar dessutom mycket av den musik som kom att skrivas senare under samma århundrade och Mahlers fantastiska förmåga att skapa spännande orkesterklanger firar här stora triumfer . Han nöjer sig inte heller med de ”vanliga instrumenten” i en symfoniorkester utan kompletterar dessa med bl a mandolin och gitarr.
Symfonin inleds med ett solo för tenorhorn, också detta en nyhet i symfonins historia. När man hör instrumentets fylliga, lite vemodiga klang så inser man dock snabbt att just detta tema och just detta anslag knappast skulle kunna spelas på något annat instrument och göra samma intryck. Partituret säger att symfonin går i e-moll vilket absolut kan diskuteras. Introduktionens molltema med tenorhornet är bedrägligt eftersom det inte sätter den grundstämning som sedan ska komma. Här måste en eloge ges till filharmonikernas tenorhornsolist som spelar med en ton som bär över hela orkestern men som också har både karaktär och finess.
Sakari Oramo hittar helt rätt tempo i första satsen och de tempoväxlingar som sedan sker inkräktar inte på musikens naturliga flöde. De tre trumpeterna i orkestern spelar förvisso en central roll här men från där jag satt (första balkong vänster) blev balansen ibland lite märklig, eftersom de dominerade även på ställen där andra instrument eller instrumentgrupper borde ha varit ledande. Jag misstänker att detta berodde mer på min position i konsertsalen och att det möjligen klingade annorlunda på andra ställen. Annars är det ett kännetecken för symfonin i stort att olika instrument eller instrumentgrupper kan ha olika styrkebeteckningar i samma takter. På det sättet skapar Mahler i sjunde symfonin helt nya klanger.
Efter den väldiga inledningssatsen kommer tre mellansatser innan det är dags för finalen. Den andra och den fjärde har fått beteckningarna ”Nachtmusik”, medan den tredje är ett scherzo. Andra satsen inleds av hornsektionen och sedan hakar det ena instrumentet efter det andra på och allt vävs samman. Stämningen skulle väl kunna karaktäriseras som ”vänligt grotesk” och tonarten flyter också mellan C-Dur och c-moll, vilket förstärker det intrycket. Oramo och filharmonikerna lyckas fånga detta på ett skickligt sätt.
Tredje satsens är ett spöklikt scherzo. I satsens inledning verkade det först som om Oramos tolkning saknade konturer men ganska snabbt insåg jag att han suggestivt fångade just satsens spöklika karaktär.
Den fjärde satsen, ”Nachtmusik”, kontrasterar mot den andra med samma titel. Här är färre instrument involverade men med mandolin och gitarr som komplement. Det känns som om Mahler på detta sätt vill skapa en mer intim, för att inte säga kammarmusikalisk stämning. Den här satsen kan framföras på olika sätt; man kan se den som en serenad och betona dessa delar, men musiken innehåller också sådant som närmast skulle kunna kallas för ironi eller satir. Oramo väljer det senare och efter det spöklika scherzot får vi en serenadsats som man bäst skulle kunna rubricera som ”mystisk ironi”.
Sedan följer finalen och kanske den sats som fått mest kritik. Här dominerar C-dur och hela satsen vibrerar av livsglädje, det här är nog också den svåraste satsen i hela symfonin för alla inblandade. Tempokasten är tvära liksom kontrasterna mellan orkesterns olika instrument. Det här är musik som kräver mycket av musikerna och dirigenten för att man ska undvika att satsen bara blir ett bullrigt kaos. Oramo väljer med framgång att ge musiken en karaktär av lekfull glädje. Även om orkestern inte till hundra procent lyckas vara helt synkron i alla vändningar gör man ett mycket bra jobb. Oramo är en genuint skicklig Mahlerdirigent och resan från tenorhornets vemodiga molltema i inledningen till ett sprudlande C-dur i finalsatsen känns som en helhet. Oramo och Filharmonikerna har denna kväll lyckats visa att detta är en av de mest innovativa symfonier som skrivits och att mycket av den kritik som riktats mot musiken är orättvis.
Staffan Sundkvist
