Konserthuset, Stockholm, 16 januari 2020
Jean Sibelius: En Saga
Anders Eliasson: Symfoni nr. 4
Pjotr Tjajkovskij: Pianokonsert nr 1 b-moll
Kungliga Filharmonikerna
Dirigent: Sakari Oramo
Piano: Beatrice Rana
Det uppenbara dragplåstret för konserten i Stockholms konserthus i torsdags var Tjajkovskijs första pianokonsert med den italienska pianisten Beatrice Rana, men innan den klassiska godbiten så anförde Sakari Oramo Stockholms kungliga filharmoniker i Sibelius En Saga samt Eliassons fjärde symfoni. En Saga, från 1905, är ett tjugo minuter långt orkesterverk utan någon klar programförklaring. Sibelius själv menar att det är ett uttryck för ett själstillstånd som sammanfattar hans egen ungdom och att han i verket blottar sitt eget inre. Det har alla kännetecken för Sibelius, ett koncentrerat musikstycke, fullt av melodisk skönhet, där varje engagerad lyssnare kan skapa sina egna inre bilder kring musikens egentliga innehåll. Att Oramo kan sin landsmans musik väl märktes tydligt och filharmonikerna följde honom tryggt och säkert. Tolkningen kännetecknades av nerv och drama med höjdpunkterna väl uppbyggda.
Efter Sibelius blev det svensk musik av Anders Eliasson, nämligen hans fjärde symfoni från 2005. Detta är ett beställningsverk från Göteborgs Symfoniker men också från Bayerska Radions orkester. Symfonin består av tre delar med en epilog, även om allt spelas i ett sammanhang. Att beskriva Eliassons musik är svår, den är stram, koncentrerad, pulserande och väldigt suggestiv. Jag försökte hitta referenser bland andra tonsättare, men måste helt enkelt konstatera att Eliasson är just Eliasson.
I verket är flygelhornet en viktig ingrediens med många solon, här imponerande framförda av orkesterns solist. I dessa partier kommer det suggestiva fram mycket, en slags musikalisk version av “film noir” är min känsla, kryddad av en nypa jazz. Det är rätt bedrövligt att ett sådant fint verk inte är mer känt så här ca tio år efter att det uruppfördes i München. Det märktes att Oramo och orkestern ville göra verket rättvisa; det lät virtuost och välspelat med ett engagemang som inte lämnade något i övrigt att önska. Oramo höll också fram partituret mot publiken vid applåderna och ville därmed visa tonsättaren sin aktning. För min egen del var detta kvällens absoluta höjdpunkt.
Efter paus blev det så dags för ett av den klassiska musikens mest kända verk, Tjajkovskijs första pianokonsert i b-moll från 1888. Som alltid i kompositörens mer framträdande verk så är det melodiska och det virtuosa något som går hand i hand. Detta är musik som på ytan är väldigt explosiv och överväldigande, men den har också dubbelbottnade sidor som är viktiga att få fram. Det är av största vikt att göra den varierad i uttrycket, inte minst i dynamiken, utan att för den skull tappa linjen i musiken.
Den blott 26 år gamla Beatrice Rana är en mycket skicklig pianist som för närvarande lägger världen för sina fötter och det är inte svårt att förstå varför. Hon hanterar sitt instrument säkert, men när det gäller den konstnärliga delen så nådde hon inte ända fram. Hon kunde ha varierat sitt pianospel ytterligare, framför allt i dynamiken, eftersom det var rätt ensidigt kraftfullt. Jag hade också kunnat önska lite mer humor i mellansatsens snabba partier, men på det hela taget var det ändå godkänt. Publiken var dock nöjd och som extranummer spelade hon en av Chopins etyder.
Björn Sundkvist
