Anders Eliasson: Symfoni nr 3 & 4, Trombonkonsert
BIS BIS2368 [1 CD]
Anders Eliasson tillhör våra allra största tonsättare, inte minst som symfoniker imponerar hans musik. Det är därför på tiden att de tre verken på denna skiva äntligen har funnit vägen till inspelningsstudion. Det finns visserligen en annan inspelning av tredje symfonin under Leif Segerstams ledning. Det är en inspelning av symfonins ursprungsversion med solistisk altsaxofon. Eliasson omarbetade den senare eftersom han ansåg att sopransaxofon bättre skulle återspegla hans intentioner. Personligen har jag stor behållning av båda versionerna men föredrar den senare.
I en tid där många av Eliassons tonsättarkollegor synes vara fokuserade på klang och form är Eliassons musik av en helt annan kaliber. Det är lätt att trötta ut en lyssnare med musik som mest påminner om en matematisk formel eller som bara excellerar i klanger. I en intervju i Sveriges Radios P2 uttryckte Eliasson sig på följande sätt:
“Idag är det tal om allt utom musik. Man talar om instrumentation – ja, det finns fantastisk instrumentation, men om jag klär på en gubbe en fin kostym är det ju skit om det inte finns någon gubbe i kostymen”. Det är ett bra citat att ha i bakhuvudet när man kliver in i Eliassons musikaliska universum. Hans musik vilar förvisso på ett stabilt regelverk men det finns emotionella övertoner som berör lyssnaren på ett särskilt sätt. Eliasson uttryckte det själv som att man ska ha respekt för det oförklarliga i musiken. Det kanske är så att det är just detta oförklarliga, som Eliasson hänvisar till, som gör att riktigt stor musik blir konst och inte bara musikaliskt hantverk.
Den tredje symfonin framförs av Göteborgs Symfoniorkester under Johannes Gustavsson. Gustavsson har redan visat sig vara en skicklig interpret av Eliassons musik genom ett par inspelningar på skivmärket CPO. Han och Göteborgarna lever upp till mycket högt ställda krav. Det är skickligt, emotionellt och känsligt framfört. Symfonin är uppdelad i fem delar som spelas utan avbrott. Med ett begränsat musikaliskt grundmaterial bjuds vi på tvära kast med en sopransaxofon som ibland liksom svävar över musiken, ibland styr musikens riktning och ibland involveras med orkestern. Här utomordentligt skickligt framfört av Anders Paulsson. Johannes Gustavsson har ett tydligt grepp om helheten och trots alla tvära kast känns den långa linjen i musiken fullständigt naturlig från början till slut.
Som andra stycke på skivan kommer trombonkonserten, skriven och dedicerad till solisten på skivan Christian Lindberg. Det som skiljer Eliassons trombonkonsert från mer traditionella konserter är att trombonen visserligen är solistisk men den är också på ett mycket tydligt sätt en del av orkestern och resultatet blir en hybrid mellan konsert och symfoni. Christian Lindberg är en trombonist av yppersta världsklass och tillsammans med Kungliga Filharmonikerna under Sakari Oramo presenteras musiken på ett sätt som knappast kan överträffas.
Den fjärde symfonin avslutar skivan och den är också ett av mina favoritverk. Det här är enligt min mening en stor symfoni i alla avseenden även om den spelas på mindre än en halvtimma. På en stabil musikalisk grund med en tydlig form, skickligt instrumenterad bevisar Eliasson sin egen tes från intervjun ovan att om det finns en “gubbe i kostymen” så blir också musiken både äkta och berörande. Även i detta verk låter Eliasson ett instrument i orkestern ta en tydlig solistisk roll. I detta fall ett flygelhorn, fantastiskt spelat av Joakim Agnas. Här kan man också höra lite jazzinfluencer. Symfonin var planerad som inledningen till en trilogi som tyvärr aldrig hann fullbordas då Eliasson avled av cancer 2013. Symfonins avslutning får lyssnaren att fundera över om detta var ett slut eller kanske en början på något nytt. Filharmonikerna framförande under Oramo är på absolut högsta nivå. Det här är en skiva som jag inte nog entusiastiskt kan rekommendera!
Staffan Sundkvist
