Bayerischer Staatsoper, München, 22 november 2019
Erich Wolfgang Korngold: Die tote Stadt
Bayerischer Staatsoper, München, 23 november 2019
Alban Berg: Wozzeck
Man skulle kunna kalla det en perfekt ”double bill” när man i München spelar Die tote Stadt och Wozzeck under två på varandra följande kvällar. Som väntat blev trycket på biljetterna exceptionellt – även för Alban Bergs mästerverk.
Och visst finns likheter mellan de två operorna. De har båda thrillerkänning av filmiska mått. I båda balanserar handlingen på kanten av avgrunden och kulminerar i tragedi där kärleken går under i våldsdåd. Hos Erich Wolfgang Korngold dominerar senromantiska tongångar, medan de hos Alban Berg mest kommer till ytan som citat. Wozzeck blev en klassiker i sin tid medan Die tote Stadt återvänt till repertoaren under de senaste årtiondena (liksom andra av Korngolds operor, t.ex. Das Wunder der Heliane).
Die tote Stadt är en sedan länge emotsedd nyuppsättning, en av de sista med Kirill Petrenko som dirigent. Mästaren har ju redan tillträtt som Berlinfilharmonikernas chefsdirigent och efterträds 2021 av Vladimir Jurowski.
Regissören Simon Stone kommer från filmen och debuterade i operasammanhang med Mozarts Idomeneo under årets festspel i Salzburg. Vad som kunde vara en riskabel satsning visade sig ge full pott. Stone tar oss med på vad som kan betraktas som en filmatisering av librettot. En Hitchcookinspirerad berg- och dalbana med plötsliga överraskningar, inte så olik filmmästarens Vertigo. Alls inte malplacerat som koncept för just denna opera där musiken bjuder på samma grad av elegans avbrutet av plötsliga klangbrott. Petrenkos och orkesterns utspel är inget annat än mästerligt och huden knottrar sig – bättre än så här kan det inte bli (möjligen med Erich Leinsdorfs inspelning som undantag).
Regin kräver stor fysisk närvaro av sångarna. Den komplicerade scenbilden av Ralph Myers, där olika rum byter plats med varandra och Pauls bostad som blir mer och mer klaustrofobisk fordrar akrobatiskt klättrande och snabba förflyttningar. Men trots detta så uppnår Stone tillsammans med sångarna en nivå där spelet känns ledigt och alla medverkande förmedlar ett trovärdigt drama.
För att klara så här högt ställda krav på operateater krävs det förstås sångare med en scenisk intelligens utöver det vanliga. Det har både Jonas Kaufmann som Paul och Marlis Petersen som Marie. Detta är första gången som de uppträder tillsammans men de visar ett förtroende för varandras förmåga och förmedlar detta rakt ut i salongen. Sångligt lämnar de inte mycket mer att önska. Båda sångarna är ju på väg till den mer dramatiska repertoaren. Kaufmann har varit gränsgångare ett par år och om han förmår att hålla i sig mot alla önskemål från operahusen så har vi en blivande Tristan om ett par år. Petersen debuterade i somras som Salome och är på väg mot Leonore (Fidelio). Som Marie hade hon full täckning i alla lägen. Om än buren av Petrenkos förmåga att aldrig dränka sångarna, vilket kan vara lätt hänt i Korngolds tonsvall.
Övriga medverkande fullbordade succén med Andrej Filonczyk som Frank/Fritz och Jennifer Johnston som Brigitta.
Den efterföljande föreställningen av Alban Bergs Wozzeck var en repris – Andreas Kriegenburgs uppsättning är tio år gammal men av detta märks intet. Regi, scenografi och kostymer ger en upplevelse av att ha formats i detta nu.
Handlingen får en närmast grafisk skärpa, man anar mer än en gång inspiration av Georg Groszs bildvärld där karaktärer som doktorn, kaptenen och tamburmajoren vrids varv på varv tills de blir karikatyrer av sig själva. I denna värld kretsar arma varelser omkring på den vattendränkta scenen (Harald B. Thor) som domineras av en svävande scenrum för inomhusscenerna.
På scenen som Wozzeck står vår tids kanske främsta uttolkare, Christian Gerhaher. Hans gestalt och sång bränner sig in i medvetandet. Det är inget annat än fulländat! Som åskådare värjer man sig först mot den totala desperation Gerhaher utrustar Wozzeck med. Men man kapitulerar och blir rejält urkramad av ett rollporträtt som skildrar en icke-tidsbunden utsatthet. Att Gerhaher sångligt behärskar alla uttrycksmedel behöver inte påminnas om.
En tät uppsättning som den här kräver förstås en lika tät ensemble. Christian Gerhaher till trots; han skymmer inte Gun-Brit Barkmin som Marie, Wolfgang Ablinger Sperrhacke som kaptenen, John Daszak som Tamburmajorn eller någon av de andra sångarna. Alla är de på hög nivå och sätter en standard som kan vara svår att mäta sig mot för vilket operahus som helst.
Synd då att inte dirigenten befinner sig på samma nivå. Hartmut Haenchen må vara ett typexempel på tysk kapellmästare med stor repertoarkännedom. Men här är det som om det inte klickar med orkestern. Jag saknar Barenboims elegans från uppsättningen i Berlin eller för den delen Petrenkos intensiva nerv från kvällen före. Istället låter det torrt – akademiskt utbrast bänkgrannen – och med en och annan rejäl miss i blecket och slagverken.
Två kvällar av denna kaliber kan göra vem som helst vimmelkantig. För den som till äventyrs inte tror på att opera kan vara levande teater, lyser föreställningarna av Wozzeck och Die tote Stadt som bländande undantag.
Alexander Husebye
Erich Wolfgang Korngold: Die Tote Stadt (Nyproduktion)
Bayerischer Staatsoper, München, 22 november 2019
Regi: Simon Stone
Scenografi: Ralph Myers
Kostym: Mel Page
Ljus: Roland Edrich
Dirigent: Kirill Petrenko
Bayerisches Staatsorchester
Chor und Kinderchor der Bayerischer Staatsoper
Paul: Jonas Kaufmann
Marietta: Marlis Petersen
Frank/Fritz: Adrzej Filonczyk
Brigitta: Jennifer Johnston
Juliette: Mirjam Mesak
Lucienne: Corinna Scheurle
Gaston/Victorin: Manuel Günther
Greve Albert: Dean Power
Alban Berg: Wozzeck
Bayerischer Staatsoper, München, 22 november 2019
Regi: Andreas Kriegenburg
Scenografi: Harald B. Thor
Kostym: Andrea Schraad
Ljus: Stefan Bolliger
Dirigent: Hartmut Haenchen
Bayerisches Staatsorchester
Chor und Kinderchor der Bayerischer Staatsoper
Wozzeck: Christian Gerhaher
Tamburmajoren: John Daszak
Andres: Kevin Conners
Kaptenen: Wolfgang Ablinger-Sperrhacke
Doktorn: Jens Larson
Förste gesällen: Peter Lobert
Andre gesällen: Boris Prygl
Idioten: Ulrich Ress
Marie: Gun-Brit Barkmin
Margret: Heike Grötzinger
Maries son: Alban Mondon
