Bayerische Staatsoper, München, 14 & 28 maj 2023
Antonín Dvořák: Rusalka
Giuseppe Verdi: Aida
Det spelar nästan ingen roll var man befinner sig och med vem man pratar, det är svårt att stöta på någon som inte känner till operan Aida, även om de flesta inte ens vet att den är skriven av Verdi. Men lika känd som den operan är, lika omöjligt känns det att framföra den idag – att kunna göra något uppfinningsrikt och tilltalande och samtidigt behålla verkets originalitet i en uppsättning, men framförallt med tanke på dagens enorma brist på riktiga Verdi-interpreter så är att hitta en fullt fungerande rollbesättning i stort sett en omöjlig uppgift.
Och allt detta bekräftades när Münchens Bayerische Staatsoper skulle göra en nyuppsättning av detta exotiska verk, signerad den italienske regissören Damiano Michieletto. Budskapet är tydligt: det finns inga vinnare i krig. Oavsett vem som tar hem segern är slutresultatet döda, skadade eller traumatiserade människor, samt spillror, ruiner och aska. Definitivt högaktuellt med tanke på världsläget, men särskilt genomtänkt och fantasifullt genomfört är det inte. Protagonister är helt negligerade och samspelet mellan dessa är nästan obefintligt – allt i en statisk scenografi av Paolo Fantin, där allt utspelar sig i en bombarderad gymnastiksal i en skola, med omkastade stolar och skolbänkar och aska som faller ner genom det ihåliga taket, som mot tredje akten fyller halva scenen.
När det gäller sångarinsatserna så är det enbart den franska mezzosopranen Clémentine Margaine som bjuder på äkta Verdidramatik. Hon gör en furiös Amneris med en tung, expansiv mezzostämma som har ett naturligt dramatiskt uttryck och kommer fullt till sin rätt i denna roll. Amerikanen Brian Jagde är en positiv överraskning i Radames mördarparti. Hans tenor har en djup mörk klang som passar rollen och en mycket bra och stabil höjd. Dock är Jagdes tolkning något för tam och akademisk, han behöver “släppa loss” lite och ge rollen mer liv och glöd. Rumänen George Petean tillhör dagens mest efterfrågade sångare för Verdis barytonroller men jag kan i bästa fall se honom som Germont i La traviata. Han har varken kraften eller svärtan i rösten för Amonasro och duetten med Aida i tredje akten faller minst sagt platt.
Felbesättningar i operavärlden tillhör knappast ovanligheterna nuförtiden, men något mer fel än den unga ryskan Elena Stikhina som Aida har jag inte upplevt på länge. Rösten är det egentligen inget större fel på, men hon kan inte ha förstått särskilt mycket av rollen, operan, eller Verdis musik i allmänhet. Hennes tolkning är helt och hållet intetsägande och saknar i princip allt man förväntar sig av titelrollen i form av passion, dramatik, mognad och gestaltningsförmåga – jag har till och med hört sopraner sjunga Gilda med mer nerv och intensitet. Aida tillhör med rätta Verdis mest fruktade sopranroller och är ingenting man ger till en tämligen oerfaren sångerska, vars karriär går på tok för snabbt och ogenomtänkt framåt. Det är även rätt påtagligt hur hennes kollegor påverkas av den osäkerhet och nervositet hon utstrålar. Ironiskt nog passade Stikhina utmärkt i denna iscensättning – det är helt klart vid skolbänken hon borde sätta sig, fast på riktigt.
Bayerisches Staatsorchester visar, som så många gånger, en häpnadsväckande hög nivå – samtliga instrumentgrupper, samtliga musiker, imponerar. Den italienske dirigenten Daniele Rustioni får dock inget grepp om helheten; det är alldeles för kammarmusikaliskt med mycket fokus på små, små detaljer. Den här typen av tolkningar passar hemma i soffan med partituret i handen, i salongen vill man uppleva levande dramatik och spontanitet. Dessutom är Rustionis interpretation tämligen inkonsekvent: stundtals bombastisk, stundtals tam, stundtals hafsar han förbi en del avsnitt och vissa delar drar han ut på utan någon tydlig musikdramatisk tanke.
Ett par veckor tidigare i maj var det dags för nypremiär på Martin Kusejs uppsättning av Rusalka från 2010, där regissören gjorde ett incestdrama av Dvořáks sagoopera. Uppsättningen blev extremt omdiskuterad och kritiserad under premiäråret, inte minst på grund av slaktade blödande hjortdjur (ej riktiga) på scenen, men med tiden verkar Münchenpubliken ha vant sig.
När den nu återupptogs såg man till att spetsa till rollbesättningen. I titelrollen övertygar den litauiska sopranen Asmik Grigorian, vars stora genombrott fick Stockholmpubliken uppleva 2014 i Madama Butterfly. Rösten har mognat, fått mer värme och större spektrum av nyanser, även om den ibland blir överdoserande för Rusalka. Hennes tolkning svänger mellan oskyldig ungdomlighet och en glödande nyfikenhet.
Polskan Ewa Plonka bildar med sin något mörkare och djupare sopran en utmärkt kontrast till Grigorian i rollen som den främmande furstinnan. Ukrainaren Dmytro Popov gör med sin friskt klingande ljusa tenor ett passionerat porträtt av prinsen samtidigt som Günther Groissböck och Okka von der Damerau (som tidigare tillhörde husets fasta ensemble) presterar utmärkta insatser som Vattenanden (pappan) respektive häxan Ježibaba.
På pulten får Henrik Nánási ut det allra bästa av orkestern som spelar i sann dramatisk anda och höjer temperaturen ordentligt, utan att på något sätt förminska betydelsen av de sensibla partierna i partituret där orkesterspelet är minst lika ypperligt. Bayerischer Staatsoperchor gör, precis som senare i Aida, en fantastisk insats.
Yehya Alazem
