Ludwig van Beethoven: Symfonier nr 1-9
Malmö Symfoniorkester & kör
Dirigent: Daniel Trevino
Solister: Kate Royal, Christine Rice, Tuomas Katajala, Derek Welton
Ondine ODE1348-5Q [5 CD]
Detta är inte bara pandemins år, det är Beethovens också. Tyvärr är världsläget sådant att de flesta Beethovenfestivaler som planerats under året är starkt decimerade eller har ställts in. Det här är ju naturligtvis väldigt tråkigt för både publik och musiker, men som väl är så är flödet av nya Beethovenskivor desto större detta jubileumsår.
Det finska skivbolaget Ondine presenterar en ny utgåva som också är deras första kompletta Beethovencykel på cd. Orkestern som fått äran att presentera dessa symfoniska hörnstenar är Malmös symfoniorkester och de ledsagas av sin chefsdirigent Daniel Trevino. Att en svensk orkester spelar in dessa verk hör inte till vanligheterna, bara Svenska kammarorkestern i Örebro har mig veterligen gjort det tidigare, då på den norska etiketten Simax. Så visst är det här en mycket spännande händelse, där först och främst orkesterns kvaliteter bör nämnas: samtliga sektioner i orkestern bidrar förstklassigt till helhetsbilden och inte minst bör det ypperliga träblåset framhållas.
Vad är då Trevinos syn på Beethovens musik och hur den ska klinga? I texthäftet understryker dirigenten att han inte vill placeras i någon skola angående uppförandepraxis, men han medger givetvis att han tagit intryck av den rörelse som kallas ”historiskt informerade framföranden”, även om han också är influerad av äldre praxis av Beethoveninterpretationer.
Den beskrivningen kan jag tycka stämmer väl överens med vad man hör också. Trevino skulpterar fram – när det är som bäst – mycket kraftfulla och genomtänkta tolkningar av verken. Det låter oftast välbalanserat, fint fraserat och bitvis väldigt stimulerande, även om en del symfonier görs mindre övertygande. Största besvikelsen var nog hans version av Pastoralsymfonin som låter rutinartad utan någon glöd. Å andra sidan har sjuan en härlig vitalitet och intensitet och även fyran samt åttan är väl karaktäriserade med glimten i ögat.
Däremot höjer sig inte de tre första symfonierna över mängden även om de också är väl framförda. När vi hamnar i den s.k. ödessymfonin, dvs. nr 5, är rutinens spöke lite väl mycket närvarande, medan den avslutande nionde symfonin karaktäriseras fint, särskilt den långsamma satsen, som är mycket imponerande. Det enda problemet är balansen i finalen och då tänker jag på solister och kör, där sångarna blir alltför dominerande mot kören som känns väldigt avlägsen. Här kunde ljudteknikerna gjort ett bättre jobb.
I övrigt är ljudupptagningen välbalanserad när det kommer till orkestern och både dynamiken och rymden i upptagningen känns naturliga. Med en närmast överhettad skivflora av dessa verk, så är det omöjligt att rekommendera denna utgåva som en toppkandidat, men den är absolut värd att höra eftersom den innehåller flera intressanta interpretativa inslag. Att den dessutom är inspelad live ger den en extra nerv att lyssna på även i vardagsrummet.
Björn Sundkvist
