BBC Proms 2019
Royal Albert Hall, London, 4 augusti 2019
Sergej Rachmaninov: Dödens ö
Outi Tarkiainen: Sun Variations (världspremiär)
Dmitrij Sjostakovitj: Symfoni nr. 11 g-moll ”1905”
BBC Philharmonic
Dirigent: John Storgårds
Royal Albert Hall, London, 5 augusti 2019
Malcolm Arnold: Overture ”Peterloo”
Sergej Rachmaninov: Rapsodi på ett tema av Paganini
Peter Tjajkovskij: Svansjön
BBC Philharmonic
Dirigent: Ben Gernon
Piano: Juan Pérez Floristán
Royal Albert Hall, London, 6 augusti 2019
Jean Sibelius: Karelia-svit
Mieczysław Weinberg: Cellokonsert
Peter Tjajkovskij: Symfoni nr. 6 h-moll ”Pathétique”
BBC Symphony Orchestra
Dirigent: Dalia Stasevska
Cello: Sol Gabetta
Detta är en i dubbel bemärkelse klassisk konsertserie som pågår i åtta veckor från juli till september i företrädesvis Royal Albert Hall. Vid ett sjuttiotal konserter framträder ett stort antal instrumentalister, sångare och gästande orkestrar från när och fjärran. Alltsedan 1975 fram till idag har det för min del inneburit en hel del besök med många förnämliga artister där jag med glädje minns namn som Antal Dorati, Witold Lutoslawski, Bernard Haitink, Claudio Abbado, Shura Cherkassky, Alicia de Larrocha, Alfred Brendel, Emanuel Ax och Yo Yo Ma, för att bara nämna några.
Under tre kvällar i rad har jag nu i augusti kunnat avlyssna två konserter med BBC Philharmonic från Manchester och en konsert med Londonbaserade BBC:s symfoniorkester. Den förra ensemblen har väl hamnat i skymundan för den mer kända Halléorkestern, men redan i söndagens inledningsstycke, Sergej Rachmaninovs ”Dödens ö” efter Arnold Böcklins målning med samma namn, visade sig denna radioorkester hålla en mycket fin nivå. John Storgårds lyckas utmärkt med att frammana de mörka stämningarna i detta suggestiva stycke och verkets dramatiska höjdpunkter accentuerades också med eftertryck.
Ett uruppförande följde när den alltjämt unga finskan Outi Tarkiainens ”Midnight Sun Variations” fördes till dopet. I jämförelse med det föregående stycket var det en ljusare klangvärld som utkristalliserades i en musik som kanske röjde mer av hantverkskunnande än originalitet, även om inspirationskällorna var den egna barndomen i finska Lappland och den egna sonens födelse. Emellertid mottogs stycket väl av publiken.
Efter paus gavs alla möjligheter för orkestern att exponera sina skiftande kvalitéer. I Dmitrij Sjostakovitjs episkt upplagda elfte symfoni, med undertiteln ”Året 1905”, återfanns hela spännvidden från milda stråkmattor till explosiva slagverksorgier. Varje orkestersektion visade sig under en dryg timmes tid från den gedigna sidan i ett som helhet väl sammanhållet framförande av denna revolutionsmusik som på ett så fascinerande sätt målar upp den blodiga söndagen i Sankt Petersburg den 9 januari 1905. En oundviklig komplikation är dock konsertsalens svåra akustik, som trots en del justeringar genom åren fortfarande har en alltför lång efterklang, vilket ställer till det i snabba tuttipassager med fortedynamik.
Kvällen därpå återtog BBC Philharmonic orkesterpodiet men nu hade taktpinnen lämnats över till Ben Gernon som inledde brittiskt med Malcolm Arnolds ”Overture Peterloo”, ett stycke programmusik som beskriver den tragiska massaker som ägde rum utanför Manchester i augusti 1819, alltså för exakt 200 år sedan, då oskyldiga människor mejades ner av soldater. Musiken inleds med en enkel hymnartad melodi som sedan avbryts av alltmer påträngande marschrytmer bland slagverken innan ett fullständigt kaos utbryter. Uvertyren avslutas ändå i en anda av förhoppning om en bättre framtid. Ett vackert spel i stråkarna alternerade med starka blåsarinsatser och aftonens dirigent visade sig vara sin uppgift vuxen att forma musiken.
Kvällens solonummer blev Sergej Rachmaninovs kanske mest säregna och infallsrika komposition, nämligen den så kallade ”Rapsodi över ett tema av Paganini” från 1934. Detta verk är varken mer eller mindre 24 variationer över Niccoló Paganinis berömda caprice i a-moll för soloviolin. I detta oerhört fascinerande stycke möts rysk senromantik med en måttfull modernism och genom alla vindlingar låter Rachmaninov fantasin spela fritt. Kvällens solist var den unge spanjoren Juan Pérez Floristán som här framträdde för första gången i London. Framförandet var av det tämligen gedigna och tekniskt säkra slaget även om verkets alla möjligheter kanske inte togs tillvara. Vackert utmejslades det undersköna temat i den populära artonde variationen, men tyvärr uppstod det ibland en del problem i balansen mellan solist och orkester vilket fick till konsekvens att solisten helt enkelt inte hördes. Dessutom tycktes pianist och dirigent bitvis dra åt olika håll, möjligen kan en del av skulden läggas på lokalens akustiska förhållanden. Varma publikapplåder belönades med briljant pianomusik av argentinaren Alberto Ginastera.
Efter paus avslutades så aftonen med ett tämligen flott framförande av ett drygt femtio minuter långt sjok ur Peter Tjajkovskijs ”Svansjön”. Här spelade alla orkesterns sektioner mestadels på topp och Ben Gernon kunde använda hela paletten för ett nog så färgstarkt framförande.
Vid den tredje och sista Promskonserten var det i synnerhet den argentinska celliststjärnan Sol Gabettas framförande av en lite mer udda cellokonsert från mitten av femtiotalet som väckte särskild uppmärksamhet. Den polsk-sovjetiske tonsättaren Mieczysław Weinberg (1919-96) har på sina håll legat ospelad länge och aftonens konsert blev debuten för Weinbergs musik vid Proms. I väst är han alltjämt en raritet och inte ens i Sovjet hade han under sitt liv några remarkabla framgångar, men kanske har en del svenska skivinspelningar börjat röja vägen för denne försummade kompositör.
Cellokonsertens tonspråk känns med sin kombination av senromantik och återhållna neoklassicism en aning efter sin tid men musiken är ärligt menad och bör tas på djupaste allvar. Det är inget uppvisningsstycke men musiken har ett djupt och äkta tonspråk som delvis är färgad av Weinbergs judiska bakgrund. En bättre exponent för konserten än den suveräna Sol Gabetta kunde svårligen hittas, hennes bländande teknik i kombination med en briljant celloton lade grunden för ett utsökt musicerande tillsammans med BBC:s symfoniorkester och den finsk-ukrainska dirigenten Dalia Stasevska. Särskilt grep solistens ljuvligt sjungande pianissimon tag, något som också visade sig i extranumret när hon tillsammans med tre cellistkollegor i orkestern framförde Pablo Casals lilla stycke ”Fågelsång”.
Liksom för Weinberg blev kvällen en utmärkt Proms-debut för Dalia Stasevska. I den inledande Kareliasviten av Jean Sibelius, liksom i den avslutande Pathétique-symfonin av Peter Tjajkovskij, uppvisades mestadels en del gott hantverk i kombination med hållbara idéer i fråga om musikalisk gestaltning. Allt var kanske inte guld som glimmade men silver räcker också långt.
Sven Andersson