Blogg

Den brittiske dirigenten Mark Elder, som har gjort en omfattande insats för italiensk opera genom åren på skivmärket Opera Rara, har spelat in originalversionen av Puccinis första opera, Le Willis från 1883. Det är första gången som den här versionen har förevigats på en inspelning – i vanliga fall är det revideringen från 1889 som brukar framföras och som har getts ut på skiva av Lorin Maazel på Sony.

Operan bygger på ett libretto av Ferdinando Fontana, baserat på en novell som heter Les Willis, skriven av Jean-Baptiste Alphonse Karr. Det är en övernaturlig historia som börjar med att Roberto har förlovat sig med skogvaktardottern Anna innan han måste åka till Mainz för att hämta ut ett arv. Han dröjer sig kvar flera månader i staden och inleder en relation med en annan kvinna, vilket leder till att Anna dör av sorg. Som vålnad återkommer hon och drar med sig Roberto i en vild dans som leder till dennes död.

Naturligtvis är det positivt av Opera Rara att ge ut denna kortopera på skiva, även om det snabbt blir ganska uppenbart att Puccini här fortfarande var en novis på att skriva för scenen. Puccinis styrka som kompositör, förutom sitt osvikliga melodiska sinnelag, är som dramaturg, där han i sina främsta operor skapar naturalistiskt effektiva och genomtänkta dramer à la Ibsen och Strindberg. Här  i Le Willis – eller Le Villi som den senare kom att heta – känns det som om kompositören långt ifrån ännu har hittat sitt eget jag. Att Puccini reviderade operan några år senare är inte heller särskilt överraskande.

På den här cd:n får vi förutom hela operan också höra några höjdpunkter från den reviderade versionen, vilket det bara är att vara tacksam över, eftersom de visar hur mycket bättre den senare är än den förra. Dessutom får de båda huvudrollsinnehavarna, den albanska sopranen Ermonela Jaho som gör Annas roll och den armeniske tenoren Arsen Soghomonyan (Roberto), betydligt mer intressant material att jobba med. Jaho har en känslig, lite spröd röst som inte så lite påminner om Ileana Cotrubas, även om hennes flitiga användande av ett något gråtmilt vibrato i de lägre röstlägena i längden blir aningen tröttsamt.

Mer imponerande att höra är definitivt hennes manlige partner på scenen, som relativt nyligen övergav barytonläget för tenorens och som har en kraftfullt, mörk och intensiv röst, även om originalversionen inte ger Arsen Soghomonyan så många möjligheter att visa upp detta. Barytonen Brian Mulligan gör Guglielmos roll – fadern till Anna – och sjunger med en ganska lyrisk röst som ibland känns något instabil på höjden.

London Philharmonic Orchestra är i fin form under ledning av sin dirigent Mark Elder och tar passionerat och virtuost vara på de båda rent instrumentala satserna. Dessa är faktiskt verkets stora höjdpunkter, något som väl säger rätt mycket om originalversionens kvaliteter i övrigt. Puccinis förstlingsverk är kompositörens klart svagaste opera, men ibland märks ändå den för honom karaktäristiska melodiska uppfinningsrikedomen och det starkt passionerade uttrycket.

Den här utgåvan  – inspelad med en mycket fint ljud – rekommenderas i första hand för Puccini-entusiasten, även om den reviderade versionen bör prioriteras, vilken går att lyssna till i Maazels fina inspelning på Sony med Plácido Domingo, Renata Scotto och Leo Nucci.