Ludwig van Beethoven: Pianosonater nr 22 F-dur & 24 Fiss-dur
Sergej Rachmaninov: Pianosonat nr 2 b-moll
Piano: Ivo Pogorelich
Sony 19075956602 [1 CD]
Jag älskar sådana här skivor. Det gör inte alla kritiker.
Ivo Pogorelich har hunnit fylla 50 och det är nu 30 år sedan Martha Argerich proklamerade honom som ett geni, och i protest lämnade juryn i Chopintävlingen då hennes kollegor inte lät honom gå vidare i tävlingen. Efter en intensiv karriär på 80-talet så tystnade det sedan runt Pogorelich.
Nu efter 20 års inspelningstystnad släpps denna skiva med två pianosonater av Beethoven och Rachmaninovs andra pianosonat. De är inspelade hösten 2016 och 2018. Vad jag förstår så är det redan en storsäljare, kraftigt promotad av Sony och redan lika kraftigt ifrågasatt av kritikerkåren.
Ivo Pogorelich förnekar sig inte, han kör sitt eget upplägg. Han bjuder på Pogorelich-show och jag blir inte besviken. Liksom Zlatan Ibrahimovic själv står i centrum vare sig han spelar i PSG, Manchester United eller LA Galaxy, så står Ivo Pogorelich själv i centrum oavsett vad han spelar. Och likt Zlatan retar Pogorelich många, särskilt kritiker, men jag menar att hans innovativa och suggestiva spel är en befrielse i en likriktad musikvärld.
När Pogorelich närmar sig verken från sitt eget håll så använder han lite udda grepp med kraftfulla synkoper, aviga tempoförskjutningar och givetvis ett glänsande tekniskt pianospel. Däremellan promenerar han likt Zlatan runt lite halvengagerat.
Pogorelichs Beethoven är roande och något helt annat är de tolkningarna man är van vid. Alla satserna spelas uttrycksfullt och Pogorelich betonar kraftfullt ett par ackord på ett sätt som jag aldrig hört förr. Jag tror Beethoven själv kan ha spelat så här när hans dövhet blev värre och han kände att han behövde forcera tangenterna för att verkligen höra musiken. Men det lät säkert inte alltid som det var tänkt att låta.
Även när Pogorelich spelar Rachmaninov så testar han gränserna med ibland hjärtknipande spel, som i den brett anlagda andra satsen (enligt mig skivans verkliga höjdpunkt), ibland kraftfullt explosivt som i de resolut studsande ackorden med generalpauser i finalens början. Pogorelich har valt att spela den reviderade och något kortare versionen av pianosonaten från 1931.
Jag tror inte Pogorelich lyssnat på någon annan av de stora uttolkarna av Beethoven (Brendel, Goode, Kempff, Pollini) eller Rachmaninov (Ashkenazy, Horowitz), och han känner förmodligen väldigt lite behov av det. Han vill hitta sin egen väg.
Det betyder att skivan innehåller väldigt lite av just klassisk Beethoven och Rachmaninov. Samtidigt gör det ju just det skivan intressant.
Får man verkligen spela op. 54 sonatens inledning så här?
Kan man synkopera temat i andra satsens allegro vivace i op.78 på detta sätt?
Bör man använda kraftiga generalpauser i starten av finalen hos Rachmaninov ?
Kan man tolka och nästan nonchalera tempoanvisningarna så här?
Ja, visst kan man det. Det blir också en upplevelse ganska långt ifrån det vanliga.
Till sist lite om ljudet på skivan. Det är ett när-mickat ljud med en ganska hård ton. Ljudbilden är lite olika mellan Rachmaninov och Beethoven (det skiljer ett par år och lokaler mellan inspelningarna). Det känns ibland som om man sitter inuti flygeln, och man kan i lugna partier tydligt höra suckar och sus från pianisten. Ljudbilden känns inte helt naturlig, men den förstärker ju Pogorelich tolkning onekligen.
Så sammanfattningsvis, köp skivan, njut av en unik upplevelse, men tro inte att ni kommer lära Er om Rachmaninov och Beethoven, men ni får en tour à la Ivo Pogorelich i stället. Jag hoppas Pogorelich och Sony fortsätter spela in pianosonater av främst Beethoven. Det vore spännande att höra honom i en ’Waldstein’, en ’Appassionata’ eller en ’Pathétique’.
Men jag kan ändå inte ge skivan mer en 3 stjärnor av 6 möjliga. Helt enkelt för att den är lite för tokigt speciell. Alla bör inte göra som Pogorelich, det skulle bli jobbigt. Men för mig, som hört dussintals ”perfekta” tolkningar, ger den mig ett läckert break från en likriktad vardag.
Anders Wikström