Bayerische Staatsoper, München, 30 september 2022
Benjamin Britten: Peter Grimes
Jag kan inte minnas att jag tidigare har sett en åldersgräns på en operaföreställning. Så var i alla fall fallet när nypremiären av Stefan Herheims uppsättning av Benjamin Brittens Peter Grimes på Bayerische Staatsoper i München ägde rum i september.
Brittens titelfigur, fiskaren Peter Grimes, är en ensam människa med ytterst komplicerad karaktär. En utomstående som ständigt är i kamp mot den stora massan – och ju tuffare den är, desto tuffare måste han själv vara. Att vara en outsider var också för Britten ett personligt tema, då hans homosexualitet förstärkte hans utanförskap. Under sin tid i USA som han tillbringade med sin livspartner Peter Pears noterade Britten: “A central feeling for us was that of the individual against the crowd, with ironic overtones for our situation. As conscientious objectors, we were out of it”.
Operan bygger på George Crabbes dikt The Borough från 1810, som egentligen handlar om en sadistisk psykopat, en barnamördare, men som Britten hade insikten att förvandla till ett offer – en karaktär som kunde väcka medkänsla och sympati hos lyssnaren. I sin uppsättning väljer Herheim att inte komplicera handlingen för mycket utan berättar den som den är, med en modern touch, och en mycket genomtänkt personregi. Silke Bauers scenografi är ganska avskalad, det hela utspelar sig i en stor omformbar sal med träväggar, där havet, som utgör en central del av verket, endast framförs i form av videoprojektioner längst bak på scenen. Det är en tämligen stark och gripande uppsättning men brutaliteten i den går mest att läsa mellan raderna. Åldersgränsen på föreställningen känns däremot en aning överdriven – jag har upplevt betydligt “värre” saker på operan som inte har varit barnförbjudna.
Musikaliskt håller det en mycket hög klass. Münchenoperans kör och orkester gör storartade insatser under den amerikanske dirigenten Erik Nielsen. Han lyckas fånga såväl den subtilitet och klangliga briljans som dramatiken och det skrämmande som finns i orkesterpartituret.
I titelrollen gör den München-födde Jonas Kaufmann en intressant tolkning av en självdestruktiv drömmare. Hans röst har visserligen sina bästa år bakom sig – om den ens haft sådana – och klangen har torkats ut mycket på sistone. Dock är Peter Grimes en roll som är mer åt karaktärshållet som inte kräver någon större klangskönhet. Kaufmann går mer i Brittens egen riktning och skapar snarare ett sympatiskt och lågmält än ett rått och kraftigt rollporträtt. Som Ellen Orford gör amerikanskan Rachel Willis-Sørensen en suverän insats med en krämig och uttrycksfull mörk sopran. Även sceniskt är hon mycket övertygande – hennes närvaro är så pass stark att hon nästan blir verkets centrum. Christopher Purves briljerar som Captain Balstrode med en mycket målande karaktärsbaryton med utomordentlig textning.
Sammanfattningsvis går det inte att säga annat än att detta är en mycket lyckad produktion av ett ett verk som inte är särskilt enkelt att handskas med. Men om det är någonstans man kan förvänta sig bra opera, så är det ju i München.
Yehya Alazem
