Jüdisches Museum, Berlin, 6 – 11 april 2019
intonations – Jerusalem International Chamber Music Festival
Under 1800-talet blev Wien alltmer ett kammarmusikens Mecka samtidigt som Berlin delvis profilerades genom sina kulturella salonger. Temat för årets upplaga av kammarmusikfestivalen intonations på Judiska museet i Berlin i april var just olika förbindelsepunkter mellan de två städerna Wien–Berlin, med eller utan rivalitet. Även om festivalnamnet är på engelska var hela inramningen dock tyskspråkig.
Evenemanget var en återkommande större satsning på högkvalitativ kammarmusik och en kombination av lokala och internationella yngre och etablerade musiker (här 37 till antalet totalt). Festivalen var den åttonde i ordningen – 2014 var dess tema exempelvis första världskrigsjubileet och Richard Strauss 150-årsfirande – på museets täckta Glashof-innergård (färdigställd 2007), en storstilad inramning för kammarmusik där akustiken inte medger särskilt mycket efterklang (även om den nog kan upplevas som i största laget beroende på hur långt bak publiken sitter; pianoklangen kan exempelvis riskera att bli något dunkel).
Festivalen leds av pianisten Elena Bashkirova (gift med Daniel Barenboim sedan 1988), med sonen och violinisten Michael Barenboim som ett av många affischnamn. Den omfattar sex konserter; här framhävs vissa utvalda höjdpunkter i programmet, som kronologiskt täcker en lång period – från Wienklassicismen via romantiken till nittonhundratalet och samtiden. Årets upplaga är även synkron med den i museet parallellt pågående utmärkta utställningen Welcome to Jerusalem, som delvis ersätter för tillfället stängda delar av museets permanenta samling. Festivalen får en särskild synergi med den omfattande och starka utställningen (som enligt museipersonal har kritiserats för att vara kontroversiell i bemärkelsen både för och emot staten Israel).
Den första konserten inleddes med Franz Schuberts Auf dem Strom, med vackert horn (Ben Goldschneider). Från den första konserten kan Schuberts ”Forellkvintett” (D667, 1819) och Hanns Eislers ”14 sätt att beskriva regn” (1940/1941) särskilt nämnas. I Eislers cerebrala och sammanflätade pianosextett utväxlas fraser mellan det stundtals ganska penetrerande pianot och stråkensemblen i en atonal dialog. I Forellkvintetten, med variationer på Schuberts då populära sång Die Forelle, presenterade sig bland annat den svenske cellisten Frans Helmerson. Musiken, med de förtjusande temavariationerna (andantino), framfördes med en graciös lätthet, pianot (Elena Bashkirova) gör sig gällande här och man skapar en fin, intim dynamik med en mjuk kontrabas (Nabil Shehata) som grund.
Den andra konserten inleddes med Johann Strauss den yngres Kaiserwalzer (op. 437, 1888) i Arnold Schönbergs kammarmusikaliska arrangemang från 1925, här i en relativt långsam version. Flöjten och klarinetten blir på sätt och vis ställföreträdare för en hel orkesterversion i originalet; pianot gör en stor insats även i basregistret, och Bashkirovas ögonkontakt med violinisten Mihaela Martin ger fina inblickar i det intima kammarmusikaliska samspelet. I den nästföljande trion i Ess-dur för piano, violin och horn drar bristen på kontakt mellan musikerna ner intrycket något. Festivalnamnet intonations ger en påminnelse om kammarmusikens utmaningar, med just intoneringen som ett ständigt riskmoment mellan musikerna (här något svajig i tredje satsen i jämförelse med den i övrigt höga kvaliteten).
I Robert Schumanns sångsamling Liederkreis (op. 39, 1840) betonas musikens sorgsna kvaliteter (exempelvis i frasen ”im Lied das tiefe Leid”, från sången ”Wehmut”). I ”Intermezzo” sjunger hjärtat ”en gammal vacker sång”. Barytonen Roman Trekel är som bäst i den innerliga ”Die Stille”, även om han förvisso ibland tenderar att vara något skarp i det höga registret. Romantikens vurmande för ruiner – den källa som Richard Wagner ofta öste ur – skapar här ett slags soundtrack till en generisk målning av Caspar David Friedrich – exempelvis i sången ”Auf einer Burg”, som beskriver en förfallen, övervuxen riddarborg vid Rhen. En något senare romantik genomsyrar Brahms pianokvartett nr 3 i c-moll (op. 60, 1875), ibland kallad ”Wertherkvartetten”, efter Goethe (med skisser redan från och med 1855), med dess melankoliska dialog mellan pianot och stråktrion i inledningen. Här uppstår en fin interaktion mellan musikerna, med ett karismatiskt minspel hos den uttrycksfulle cellisten Tim Park.
Den 8 april stod bland annat den ungerske tonsättaren och pianisten Ernst von Dohnányis serenad för stråktrio på programmet (op. 10, 1903), med en livlig, studsande inledning och med en fin insats från Madeleine Carruzzos viola. Musiken är vacker och spänstig, och musikerna kommunicerar väl sinsemellan, även om de är som bäst i de lågmälda, känsliga partierna (då man kommer ifrån känslan av att de så att säga enbart spelar vad som står i noterna). Den senare filmmusikkompositören Erich Wolfgang Korngold, född i Österrike, med tiden amerikansk medborgare, sågs som ett underbarn och skrev sin pianokvintett (op. 15, 1924) i 20-årsåldern. Även i denna dynamiska, väldisponerade och expressiva musik med en generöst tilltagen klangpalett kan en viss cinematisk känsla läsas in – den är både mustig och melodiskt tilltalande – mot slutet kan även en och annan jazzig nyans anas i pianot, med vissa nickningar åt både Debussy och Ravel. Musikerna har en fin kontakt och framför den intrikata musiken klanderfritt.
Efter paus bjöds det på ett pärlband av populära sånger från Weimarrepublikens Berlin: ”Tanz auf dem Vulkan”, i arrangemang av pianisten Tal Balshai, som själv spelade piano här, i en av festivalens många höjdpunkter och definitivt den programpunkt som stack ut mest i termer av såväl repertoar som karaktär. Sopranen Angela Denoke är som klippt och skuren för rollen som entertainer, och sjunger avslappnat och uppriktigt med mikrofon och mycket karisma. Namnet, ”vulkandansen”, är hämtat från en spelfilm från 1938 och har bland annat använts till en nyligen utgiven fotobok med dokumentation av 1920-talets Berlin.
Programmet ger en smakfull men samtidigt djupt sorglig och nostalgisk bild av huvudstaden under ”the roaring twenties”, innan 1930-talets färd mot apokalypsen. Vissa av sångerna framförs som medley (exempelvis de två första, Kurt Weills ”Berlin im Licht” och den populära ”Untern Linden”). Det generöst tilltagna programmet utökas med sången ”Die kleine Stadt”. Bertolt Brechts politiskt kommenterande ”Das Lied von der Moldau” åberopar Smetana. I ett Friedrich Holländer-medley betonas både det judiska musikaliska arvet och en själslig hemlöshet, både i ”Ich weiß nicht, zu wem ich gehöre” (populariserad av Marlene Dietrich) och ”Irgendwo auf der Welt”, som i sammanhanget leder tankarna till den judiska diasporan. Programmet omfattar även Kurt Schwabachs ”Das Lila Lied”, ett av de första stora öppet homosexuella paradnumren (1920), som även samtidigt behandlas i en utställning om Weimar och demokratins ”väsen och värde” på Deutsches Historisches Museum. Programpunkten var överlag mycket uppskattad och musikerna bjöd på inte mindre än tre extranummer, bland annat den judiska sången ”Ich hab’ kein Heimatland”.
Den 9 april framfördes bland annat Luigi Dallapiccolas Piccola Musica Notturna (1954, i kammarmusikalisk tappning från 1961): en ”pantomimdans” efter en dikt av den spanske poeten Manuel Machado. Oktetten här framför den stundtals eteriska musiken med en precis och tydlig klang. Det vackra slutet tonar ut med ett upprepat tretonsmotiv. Därefter följer en passande nattlig övergång till Arnold Schönbergs Verklärte Nacht (op. 4, 1902) för stråksextett, efter en dikt av lyrikern och mystikern Richard Dehmel. Frans Helmersons cello lyfter den vackra, dunkla musiken med dess fylliga, romantiska klangbild kombinerad med moderna inslag. Den välbalanserade sextetten spelar med mycket vibrato överlag och med ett känsligt framfört slut. Innan konserten avslutas med Johann Sebastian Bachs Goldbergvariationer i arrangemang för stråktrio av Dmitrij Sitkovetskij följer Gustav Mahlers Lieder eines fahrendes Gesellen (1885), vilka Angela Denoke sjunger med inlevelse och säkerhet. Den oförlösta kärleken till den unge protagonistens ”Schatz” (“Skatt”), med sina ”två blåa ögon” framhävs tematiskt här (sången ”Ging heut morgen übers Feld” återkom några år senare i kompositörens första symfoni).
Vladimir Tarnopolskis Eindruck – Ausdruck III (1989, denna tredje version är från 1996) inledde den femte konserten den 10 april, med tonsättaren närvarande. Pianot slår bokstavligt talat an tonen direkt i denna inblick i en själslig värld: verket är avsett som en hyllning till konstnären Vasilij Kandinskij med ekande motiv och mindre upprepningar i en dialog mellan piano, stråkar och blås, här med Nabil Shehata som dirigent. Musiken är luftig, stundtals med sekunder av total tystnad, och kan nog vara lättare att ta till sig med visuell hjälp än vid ”ren” lyssning. Pianot, här trakterat av Nathalia Milstein, imponerar mot slutet av stycket (dessförinnan med närmast senromantiska arpeggiopartier), som dör ut på ett liknande vis som det tonade in.
Konserten fortsätter med ett kronologiskt hopp 200 år bakåt i tiden, till två verk av Mozart: i klavertrion i C-dur (KV 548, 1788) stjäl Elena Bashkirova showen med sitt precisa pianospel och fina flyt; i en gest lyckas hon samtidigt torka av ansiktet och kasta sig in i en pianointroduktion. Så pass få (tre) instrument kan producera slående mycket musik. En del av attraktionen med Mozarts musik ligger i hur den kan beskriva en världsordning genom sin harmoniska och precisa struktur. Detta blir tydligt även i kompositörens klarinettkvintett i A-dur (KV 581, 1789), där Michael Barenboim leder det fina stråksamspelet. Musikernas synkrona rörelser, och den lysande klarinettsolisten Karl-Heinz Steffens ”vaggande” blir en självklar del av upplevelsen av denna vackra, känsliga musik. Violasten Hartmut Rohde är kontaktsökande; cellisten (Pablo Ferrández) snavar dock tillfälligt, vilket aktualiserar den kammarmusikaliska utsatta sårbarheten: alla länkar i ensemblekedjan behöver fungera felfritt samtidigt.
Konserten avslutas med gigantkollegan Beethovens septett i Ess-dur (op. 20, 1799/1800). De tre blåsinstrumenten (horn, fagott och klarinett) flankerar kontrabasen i mitten med de tre stråkarna på motsatt sida. Tillsammans skapar de en fyllig, basrik klang i den följsamt komponerade musiken, med motiv och fraser som ideligen hakar i varandra. Spelglädjen smittar av sig, inte minst genom kontrabasisten Nabil Shehatas återkommande leenden; han dirigerar utan att dirigera. Andra satsen kan göra vem som helst lätt tårögd; verkets avslutande strålande solistiska fras på violinen (här framförd med stor säkerhet av Alexander Sitkovetskij) är en Wienklassicistisk höjdpunkt.
Festivalens avslutande konsert, den 11 april, spelades in och sändes av Deutschlandfunk Kultur. Den inleds med musik av Felix Mendelssohn Bartholdy: först den uttrycksfulla klavertrion nr 2 i c-moll (op. 66, 1845), därefter åtta Lieder och ett fragment (Mendelssohn) efter dikter av Heinrich Heine, med sex intermezzi av Berlintonsättaren Aribert Reimann (född 1936), i en samling med titeln ”… oder soll es Tod bedeuten?” (1996). Titeln är hämtad från sången ”In dem Mondschein im Walde”. Sopranen Anna Samuil framför Mendelssohns sånger med fyllig röst, men kanske med ibland något sviktande inlevelse, ackompanjerad av en stråkkvartett i ett intressant möte mellan romantik och (post)modernism.
Därefter följer ett Divertimento i C-dur (op. 9, 1823) för oboe och stråkkvartett av den finlandssvenske tonsättaren Bernhard Crusell (1775–1838), ibland beskriven som den mest kände finska kompositören innan Sibelius men nog relativt okänd för många i Sverige. Såväl oboisten François Leleux som kvartetten har en fin ton, och de lever upp. Musiken växlar mellan att vara relativt progressiv för sin tid och att röra sig i Mozarts och Beethovens skuggor, men är genomgående angenäm, lekfull och lättsam. Leleux fortsätter här i Robert Schumanns vackra och melankoliska tre romanser för oboe och piano (op. 94, 1849), och rör sig uttrycksfullt med marginellt understöd från noterna. Han briljerar i vissa höga toner och utstrålar genomgående ett visst lugn.
Det sista av festivalens totalt 26 verk är Felix Mendelssohn Bartholdys stråkoktett i Ess-dur (op. 20, 1825). Tonsättaren var blott 16 år gammal då han komponerade denna tidigromantiska musik (med vissa Bach-liknande fugala motiv), som här framförs av en samspelt oktett (förvisso utan mycket ögonkontakt) med Michael Barenboim i spetsen. Här pekar stråkarnas tonlinjer uppåt och framåt, inhöljda i honungslena dimmor av kontrollerat vibrato. Den andra satsens avslutning är diskret, och övergången från den lågmälda tredje satsen till den fjärde blir i sammanhanget dramatisk och helt i linje med den expressiva romantik som Mendelssohn kom att förfina och förkroppsliga.
Man hade förvisso kunnat tänka sig en kort ”kulturhistorisk notis” i samband med varje konsert som framhävde hur programmet förhåller sig festivalens övergripande tema; detta kan dock ses snarare som en sorts förbättringsförslag än som egentlig kritik. Innan konserterna önskades publiken regelbundet ”en extraordinär lyssningsupplevelse”. Denna önskan uppfylldes på olika vis i alla festivalens sex konserter. I kammarmusiken händer mycket utan dirigenthjälp: musikerna blir uttolkare av dynamiken, åhörarna kommer nära både musiken och dess utövare. Att få ta del av samma musiker i olika konstellationer över sex dagar gav intressanta ackumulerade och associativa effekter, och var onekligen ett vackert privilegium. Kammarmusikvänner gör klokt i att hålla uppsikt över kommande vårliga upplagor av intonations.
Frederick Whitling
