Kungliga Operan, Stockholm, 17 februari 2020
Wolfgang Amadeus Mozart: Le nozze di Figaro
För att vara en nypremiär av en uppsättning från 2010 på en måndag, så är det välfyllt på Kungliga Operan. Kanske har det att göra med att verket som framförs är ett av de mest spelade och välkända i den klassiska repertoaren: Mozarts Figaros Bröllop. Att det är en besättning med unga, lovande sångartalanger kan säkert göra sitt till populariteten, det gör i alla fall mycket för den sammantagna upplevelsen av vokal fräschör.
Som Figaro gör den ryska barytonen Denis Milo en självsäker prestation med en stämma som för tankarna till en ung Peter Mattei. Figaro är ju trots titeln inte huvudpersonen, den upptas istället snarare av Susanna, här tolkad av Vivianne Holmberg som tar sig an rollen med lika delar flörtig komik och vokal livfullhet. Tillsammans med Christina Nilsson som Grevinnan, som ger mer vokal fyllighet och tyngd än vad man vanligtvis hör i rollen, konspirerar de mot sina svartsjuka män.
Jens Persson gör en Greve Almaviva med nära till våld och sexuella övergrepp men med en följsam baryton som lätt kan växla till farlig hårdhet. Emma Sventelius – som alldeles nyligen tilldelades årets dubbla Birgit Nilsson-stipendium – passar perfekt i rollen som den kåta tonårspojken Cherubino, och lyckas göra något eget av karaktärens två nästintill uttjatade arior.
Det stora problemet med den här uppsättningen är den helt oförklarliga scenografin. Visst kan ett hotell passa som spelplats för dramat, men det känns billigt gjort och när de andra och tredje akterna utspelar sig i en snöig skog känns kopplingen till en spansk slottsträdgård lite väl ansträngd. Jag börjar även bli rätt trött på moderniseringar som i Maria Gebers kostymdesign för tankarna till någon slags beigegrå mellankrigstid. Jag menar inte för den sakens skull att alla uppsättningar måste var historiskt korrekta, men lite mer fantasi efterfrågas. Nu har ju just den här uppsättningen tio år på nacken, men det verkar ändå vara en trend som håller i sig.
Ole Anders Tandberg står för såväl regi som scenografi och där fokus i första hand ligger på det förstnämnda. Det är en kroppslig regi som jag ibland upplever som lite väl tafsande, där det sexuella ersätts med övergrepp. Det är i musiken och sången som erotiken finns och Jean-Christoph Spinosi leder det musikaliska till en prestation fylld av åtrå och humor.
Bodil Hasselgren
Wolfgang Amadeus Mozart: Le nozze di Figaro
Kungliga Operan, Stockholm, 17 februari 2020
Regi & Scenografi: Ole Anders Tandberg
Kostym & Mask: Maria Geber
Ljus: Ellen Ruge
Dirigent: Jean-Christophe Spinosi
Kungliga Hovkapellet & Kungliga Operans Kör
Grevinnan: Christina Nilsson
Susanna: Vivianne Holmberg
Cherubino: Emma Sventelius
Greven: Jens Persson
Figaro: Denis Milo
Marcellina: Sara Olsson
Bartolo: Markus Schwartz
Barbarina: Kine Sandtrø
Basilio/Don Curzio: Jonas Dagerfeldt
