Bayerische Staatsoper, München, 29 oktober 2023
Giuseppe Verdi: Otello
Det händer nästan aldrig att jag upplever en operaproduktion idag mer än en gång men Amélie Niermeyers uppsättning av Verdis monumentala mästerverk Otello på Bayerische Staatsoper är, tre och ett halvt år efter premiären i november 2018, fortfarande en intressant upplevelse. Hon flyttar fram handlingen till 1900-talet. Otello och Desdemona är ett rikt par som lider av ett dysfunktionellt äktenskap, främst på grund av Otellos bristande självförtroende, och stora mindervärdeskomplex gentemot Desdemona. Jago, som till skillnad från det välekiperade paret Otello och Desdemona, glider runt i pyjamasbyxor, linne-t-shirt och sneakers, lider å andra sidan av socialt mindervärdeskomplex och sätter sin plan i verket för att ödelägga det redan infekterade äktenskapet.
Produktionen har spelats rätt så regelbundet sedan premiäråret, men med olika besättningar. Den här gången står den italienske dirigenten Francesco Ivan Ciampa på pulten och han lyckas utvinna mycket precision, transparens och detaljrikedom ur Verdis partitur utan att göra avkall på dramatiken. Ibland kan jag däremot sakna ett sista uns av glöd i tolkningen men det är också en fråga om att inte överrösta sångarna. Bayerisches Staatsorchester gör i sedvanlig ordning en fantastisk insats – några mindre lyckade intonationer till trots – och kören likaså, alltifrån den bombastiska stormen i inledningsscenen och framåt.
I årets upplaga sjungs Jago av den brittiske barytonen Christopher Maltman. Någon enorm röst eller personlig klang har han kanske inte, men ändå är det ett ljusår bättre besättning än kanadensaren Gerald Finley som sjöng rollen premiärsäsongen, som var alldeles för lyrisk för denna demon. Maltman har betydligt mer svärta i rösten, förstår karaktären bättre, och är nog den sångaren denna kväll som övertygar mest tolkningsmässigt.
För Desdemonas parti har den italienska sopranen Eleonora Buratto en passande mörk och krämig sopran, dock saknar den lite nyanser och hennes interpretation är en aning temperamentslös och omogen. Man ska komma ihåg att Desdemona har valt Otello trots sin fars och övriga samhällets syn på honom, därför kräver rollen en viss psykologisk styrka och medvetenhet.
Rollen som Otello är nästan som ett röstfack för sig och kräver inte bara extraordinär vokal styrka och teknik, utan också stor skicklighet vad det gäller det sceniska uttrycket – den italienske tenoren Fabio Sartori besitter mer eller mindre ingenting av dessa. Rösten kan låta någorlunda acceptabelt i mellanläget, men hans interpretationsförmåga, såväl vokalt som skådespelarmässigt, är i princip obefintlig. När man sjunger Otello gäller det också att inte bara sjunga, utan även att lyssna och ta in vad och hur de övriga sjunger, men någon som helst interaktion med övriga på scenen gick inte att hitta särskilt ofta.
Yehya Alazem
