Bregenzer Festspiele 2019
Seebühne, Bregenz, 17 juli 2019 – Premiär
Giuseppe Verdi: Rigoletto
Festspielhaus, Bregenz, 18 juni 2019 – Premiär
Jules Massenet: Don Quichotte
Varje år bjuder sommarfestspelen i Bregenz på häftiga operaupplevelser. De kanske inte är kända för någon utsökt ljudmässig upplevelse, men de påkostade och tekniskt avancerade uppsättningarna på sjöscenen har ändå dragit stor publik varje sommar. I år var det dags för Giuseppe Verdis Rigoletto och redan vid första anblicken av scenen anade man att något stort var på gång. Kanske fanns en misstanke om att det skulle bli något löjligt cirkusaktigt, men så var lyckligtvis inte fallet.
Den tyske regissören Philipp Stölzl och hans produktionsteam bjuder på en minst sagt spektakulär uppsättning, som inte bara innehåller avancerad scenkonst utan också psykologiskt djup. Man har byggt upp ett enormt clownhuvud med händer utplacerade på sidorna. Det hela utspelar sig i cirkusmiljö där Rigoletto själv är anställd clown hos Hertigen, som är ute efter hans dotter. Handlingen är i stort sett oförändrad, men det finns en stor uppfinningsrikedom i uppsättningen. Den enorma clownen är faktiskt inte till för intet – den är på något vis Hertigens egen inre dumme pojke. Föreställningen igenom varieras clownens/pojkens ansiktsuttryck beroende på situation i handlingen och förstärker på så sätt dramat. Mot slutet förvandlas clownens ansikte till en dödskalle. Högerhanden används också i olika scener och vänsterhanden håller i en luftballong som åker upp under Gildas aria i första akten och i slutet när Gilda dör.
Det är inte bara regin och tekniken som är imponerande, utan även ljusbesättning, akrobatik och inte minst säkerhetsförberedelser. Att sångarna lyckas agera och sjunga sina roller i en såpass farlig uppsättning är häpnadsväckande. För att nämna några sekvenser: Gilda sjunger sin aria medan luftballongen befinner sig på en relativt hög höjd och halva hennes kropp hänger utanför korgen. Därefter kidnappas hon genom att ballongen dras ner till clownhuvudet som “äter upp” henne. Mot slutet får Hertigen ligga på en hängmatta spänd på toppen av clownhuvudet medan han sjunger slutfraserna på La donna è mobile. Det enda man invända mot är att sångarna sjunger med mikrofoner och orkestern spelar inomhus. Kanske bör man också tänka mer på ljudbalansen och mikrofonplaceringen hos sångarna. Hur som helst får man se det mer som en helhetsupplevelse och inte låta sig störas så mycket av själva ljudtekniken.
För rollbesättningen krävs det naturligtvis sångare som inte bara kan sjunga, utan även agera cirkusartister, och det har man lyckats väldigt bra med. Den amerikanske tenoren Stephen Costello gör en självupptagen, arrogant Hertig som också har en rejäl dos charm, både skådespelarmässigt och vokalt. Hans lyriska tenor klingar friskt över hela registret och imponerar föreställningen igenom, inte minst i sista aktens paradnummer.
Den bulgariske barytonen Vladimir Stoyanov gör en övertygande Rigoletto med sin stadiga mörka baryton även om han ibland har svårt att hävda sig gentemot sina medsångare. Den som sticker ut mest är utan tvekan den franska sopranen Mélissa Petit. Det är vanligare att koloratursopraner i Gildas parti har en ljusare klang, men Petit har en mörk, spännande kärna i rösten som får ett skimrande ljus i höjden. Hennes ungdomligt passionerade Gilda blir en gastkramande rolltolkning.
Sommarfestspelen i Bregenz innehåller förutom en utomhusopera även en föreställning som ges inomhus på Festspielhaus. Stora salen där rymmer dryga 1700 platser och har en väldigt bra akustik. I år sätter man upp Jules Massenets Don Quijote (Don Quichotte). Efter föregående dags spektakulära uppsättning av Rigoletto var pulsen rätt hög med en spänd förväntan på vad man skulle göra av Massenets opera. Det kanske inte blev ett lika avancerat sceneri, men Mariame Cléments idérika uppsättning av Don Quijote, som försetts med underrubriken “en olyckligt kär karl”, är minst lika nyskapande.
Innan ridån hissas upp spelas en reklamfilm från Gilette om rakhyvlar och -lödder. Därefter ställer sig en person upp i publiken och klagar på det skandalösa i att en reklamfilm spelas innan operan. Detta var så skickligt utfört att resten av publiken trodde att det var på allvar, men det visade sig vara en del av uppsättningen och personen som reste sig upp var en dubbelgångare till rollen som Sancho. Tillsammans med en annan man som reser sig i publiken (en Don Quijote-dubbelgångare) går de upp på scenen för att “titta på föreställningen”. När ridån går upp spelas första akten i operan som en traditionell uppsättning. Dulcinea berättar för Don Quijote om halsbandet, som han i andra akten inne på en toalett medan han rakar sig, bestämmer sig för att vinna tillbaka. I tredje akten drar Don Quijote utklädd som Spiderman till gangstergängen för att hämta halsbandet, och lyckas med det. Fjärde akten är ett modernt kontorslandskap med Dulcinea som avdelningschef och Don Quijote som anställd. Han har blivit kär i sin chef som tar halsbandet men avvisar honom. I sista akten uttrycker Don Quijote bedrövelse över sitt oblida öde i ett teaterstycke han spelar i medan Dulcinea sitter i publiken och sedan lämnar salen med Sancho i släptåg. Uppsättningen kan upplevas lite spretig, men det finns ändå en övertygande röd tråd föreställningen igenom trots avvikelser från originalhandlingen.
Musikaliskt lämnar produktionen inte mycket att önska. Daniel Cohen leder Wienersymfonikerna med fingertoppskänsla för balans mellan humor och allvar och kören sjunger distinkt. På sångarsidan gör alla medverkande bra insatser, från huvud- till minsta biroll. Ungraren Gábor Bretz gör en uttrycksfull gestaltning av hjältefiguren med sin tunga bas och den brittiske barytonen David Stout är en härligt karaktäristisk och humoristisk Sancho. Ryskan Anna Goryachova gör med sin fylliga mezzo ett energiskt och stolt porträtt av Dulcinea.
Operafestspelen i Bregenz kan verkligen rekommenderas för sin rika helhetsupplevelse; en spektakulär föreställning utomhus, en mindre spelad opera inomhus, därtill en fantastisk natur med underbar utsikt mot Alperna och Bodensjön. Nästa år ges Rigoletto på sjöscenen igen och inomhus blir det inget mindre än Arrigo Boitos sällsynta opera Nerone.
Yehya Alazem
Giuseppe Verdi: Rigoletto
Seebühne, Bregenz, 17 juli 2019 – Premiär
Regi: Philipp Stölzl
Scenografi: Philipp Stölzl & Heike Vollmer
Kostym: Kathi Maurer
Ljus: Georg Veit & Philipp Stölzl
Dirigent: Enrique Mazzola
Wiener Symphoniker
Rigoletto: Vladimir Stoyanov
Gilda: Mélissa Petit
Hertigen av Mantua: Stephen Costello
Jules Massenet: Don Quichotte
Festspielhaus, Bregenz, 18 juni 2019 – Premiär
Regi: Mariame Clément
Scenografi/Kostym: Julia Hansen
Dirigent: Daniel Cohen
Wiener Symphoniker
Don Quichotte: Gábor Bretz
Dulcinée: Anna Goryachova
Sancho: David Stout
