Bayreuther Festspiele 2019
Festspielhaus, Bayreuth, 28 juli 2019
Richard Wagner: Tannhäuser und der Sängerkrieg auf Wartburg – Nyproduktion
Är det överhuvudtaget möjligt att idag sätta upp Wagners romantiska riddaropera Tannhäuser med bibehållande av handlingens ursprungliga moralkonflikt? Kärlek och erotik, andlighet och sinnlighet eller kyskhet och förföriskhet är naturligtvis universella principer, oavsett om man lever i en föreställningsvärld där kvinnan antingen är madonna eller hora – eller inte.
I sin uppsättning av Tannhäuser har den Bayreuth-debuterande regissören Tobias Kratzer gestaltat den kyska jungfrun Elisabeth som en olycklig kvinna med svårt självdestruktiva drag. Uvertyren inleds med att en drönarbild tar sikte på slottet Wartburg, platsen för sångarkriget i Wagners opera och hemvist (även i den historiska verkligheten) för den heliga Elisabeth av Thüringen (1207-1231).
Men istället för att svepa in bland slottets tinnar och torn, tar kameran plötsligt sikte mot granskogarna nedanför. På en skogsväg rusar ett fordon fram med ett besynnerligt gäng bakom vindrutan; Tannhäuser utklädd som clown, kärleksgudinnan Venus som lättklädd dominatrix, dvärgen Oskar Materatz från filmen Blecktrumman och en svart superfjolla som hämtad ur den australiska kultfilmen Priscilla. Idel udda figurer, de två senare stumma skådespelare, som Kratzer uppenbarligen finner angeläget att exponera som någon slags wagnerska antipoder.
Här rumlar inte Tannhäuser runt i någon kärleksgrotta utan är ute på en roadmovie, sniffar kokain, tankar på springnota, öser i sig skräpmat och bär sig allmänt sunkigt åt. Men det är en roadmovie som går snett. En polis blir överkörd och Tannhäuser flyr Venus genom att kasta sig ur bilen.
Ingen herdepojke stämmer upp sin sång i den arla gryningen, men väl en kvinnlig cyklist som förbarmar sig över den utflippade och för honom till hans vänner minnesångarna som är på väg till självaste Festspielhaus i Bayreuth för att göra sina stämmor hörda. I parken där får den ömklige Tannhäuser en välförtjänt hurring av självaste Elisabeth som väntar på att få sjunga sin hälsningssång i den av webkameror minutiöst bevakade uppsättning av operan Tannhäuser som just går av stapeln.
Bland de församlade befinner sig även Venus, som i närgångna kamerabilder grimaserar sitt missnöje tills Tannhäuser skämmer ut sig genom att prisa hennes och erotikens lov. Här trippar även den reellt existerande brittisk-nigerianske dragartisten Le Gateau Chocolat runt i högklackat och gul fjäderbollsstass som en korsning av Conchita Wurst och Grace Bumbry (Bayreuths första svarta operasångerska).
I parken utanför registreras bråda polisinsatser och Tannhäuser förs bort av ordningsmakten. Det är vanvördigt så det förslår – och faktiskt också väldigt roligt – tills man inser att det överlastade bildspråket, med dess i andra akten dubbla scenexponering, går ut över den musikaliska upplevelsen. Inte minst under uvertyren som dirigenten Valery Gregiev (även han Bayreuth-debuterande) bygger upp till en flott klimax. Den ryske dirigenten har fått kritik för att ha kommit för sent till orkesterrepetitionerna vid två tillfällen och är tydligen avstängd för vidare engagemang med Tannhäuser nästa år. I mina öron var hans tolkning av operan helt okej.
I sista akten med dess mäktiga Pilgrimskör bland bilvrak och ändlösa rader av hemlösa uteliggare, fastnar skrattet tillfälligt i halsen tills en jättelik annonsskylt aviserar Le Gateau Chocolats avancemang i den mondänare reklamsfären.
Sångligt musikaliskt är det en ojämn uppsättning som efter uvertyrens propra konsertslut (det är frågan om den tidiga Dresdenversionen från 1845) börjar i tveksamhetens tecken. Både Stephen Gould som Tannhäuser och Elena Zhidkova som Venus bjuder tyvärr på sång med passerade bäst-före-datum. Gould sjunger tungt och stolpigt. Hans röst är osmidig och vibratotyngd och har svårt att ge svikt åt den extatiska hyllningssången till Venus.
I tredje aktens mer deklamerande Romberättelse, där Tannhäuser efter sitt misslyckade påvebesök står i begrepp att återvända till Venusberget, kommer Gould mer till sin rätt.
Zhidkova är sceniskt intensiv, men sjunger rått med forcerade och svajiga höjder, knappast ägnad att rent vokalt framstå som någon sinnlighetens budbärare, även om det inte råder någon tvekan om att hon är topp tunnor rasande.
I övrigt är föreställningen mycket välbesatt; Markus Eiche med sin pregnanta kavaljersbaryton som Wolfram (han med Sången till aftonstjärnan) och Daniel Behles, med tanke på rollens begränsning, ändå karaktärsfullt gestaltade Walther von der Vogelweide. Även den danske basen Stephen Milling gör en imposant insats i sångarsalen som det Wartburgska slottets lantgreve.
Ett utropstecken för den norska sopranen Lise Davidsen i rollen som Elisabeth. Davidsen, som tidigare sjungit rollen i Zürich och München. Davidsen har ett auktoritativt röstmaterial som bottnar i alla register och det kan inte enbart ha varit den unga sångerskans norska härkomst som gör att associationerna går till en Kirsten Flagstad. Formidabla höjder och finslipade nyanser bådar gott för framtiden.
Att Elisabeth desperat ger sig åt Wolfram som i Tannhäusers clownperuk sätter på henne i bilens baksäte innan hon tar livet av sig, får väl skrivas på överdrifternas konto. Liksom att Tannhäuser ger sig av med Venus istället för att fortsätta sin pilgrimsvandring. Ingen grönskande stav som tecken på någon ånger eller försoning alltså när livet pockar på att gå vidare.
Henry Larsson
Richard Wagner: Tannhäuser und der Sängerkrieg auf Wartburg – Nyproduktion
Festspielhaus, Bayreuth, 28 juli 2019 (Premiär 25 juli 2019)
Regi: Tobias Kratzer
Scenografi & kostym: Rainer Sellmaier
Ljus: Reinhard Traub
Video: Manuel Braun
Dirigent: Valery Gergiev
Festspielchor & Festspielorchester Bayreuth
Landgraf Hermann: Stephen Milling
Tannhäuser: Stephen Gould
Wolfram von Eschenbach: Markus Eiche
Walther von der Vogelweide: Daniel Behle
Biterolf: Kay Stiefermann
Heinrich der Schreiber: Jorge Rodriguez-Norton
Reinmar von Zweter: Wilhelm Schwinghammer
Elisabeth: Lise Davidsen
Venus: Elena Zhidlova
Ein junger Hirt: Katharina Konradi
Le Gateau Chocolat: Le Gateau Chocolat
Oskar: Manni Laudenbach
