Opernhaus, Zürich, 24 oktober 2021 – Premiär
Giuseppe Verdi: Il trovatore
Förutom Shakespeare och Schiller så hade Verdi även en förkärlek för den spanska skräckromantiken, där han utöver Il trovatore, eller Trubaduren – efter Antonio Garciá Gutiérrez pjäs El trovador – även hittade litterära förlagor till två andra mästerverk: Simon Boccanegra (även den efter Gutiérrez) och La forza del destino (efter Ángel de Saavedra), därtill kan man även räkna med den tidiga Ernani som är baserad på Victor Hugos Spaniendrama Hernani.
Man kan fråga sig varför en sådan skicklig teaterman som Verdi kunde intressera sig för en så märklig och nästan motsägelsefull handling som den till Gutiérrez pjäs, dock i Azucenas karaktär så såg han en banbrytande kvinnofigur som förbryllade honom. Hon är faktiskt den enda moderrollen i hela Verdis oeuvre och samma år som han påbörjade arbetet med Trubaduren (1851) dog Verdis egen mor.
Att handskas med handlingen till Trubaduren är onekligen en tuff utmaning för regissörer, särskilt sådana som vill vara moderna och nytänkande. Ska man lösa gåtan Azucena, ska man ägna sig åt det traditionella triangeldramat, eller ska man göra något helt annat för att förenkla handlingen eller komplicera den ännu mer? Det är hur som helst en ganska otacksam uppgift att iscensätta denna bisarra historia. För säsongens andra operapremiär på Zürichoperan har nu den brittiska regissören Adele Thomas tagit sig an denna uppgift, vilken hon tyvärr också misslyckas med.
Trubaduren har – trots sin fantastiska musik – ofta kritiserats för sin handling som av många anses vara undermålig och att inte hålla ihop. Istället för att försöka åstadkomma något av konstnärligt värde med operan och lyfta den psykologiska kraften och den outtömliga passionen som man hittar i musiken, så lyfter Thomas enbart verkets svagheter; bekräftar alla klyschor som kan sägas om verket och omvandlar det hela till någon slags komedi.
Bättre blir det inte av Annemarie Woods enkla scenografi där allt utspelar sig på en bred trappa som fyller scenen, och därtill intetsägande, pyjamasliknande kostymer. Som motvikt här hade man nog behövt en betydligt mer genomtänkt personregi för att inte slutprodukten snarare ska bli en parodi av verket.
Dramatiken får man istället hämta från orkesterdiket. Att höra Verdi på Zürichoperan har varit en fröjd under den förre chefsdirigenten Fabio Luisi och man kan bara säga här att husets nya chefsdirigent Gianandrea Noseda fortsätter med den traditionen. Han får både kören och orkestern att prestera på toppen av sin förmåga och hans tolkning har – åtminstone i kör- och orkesterpartierna – inga brister vad det gäller glöd, dramatik och passion. Det blir däremot påtagligt hur han får dra ner på orkestern och kompromissa rejält när de manliga huvudrollsinnehavarna sjunger.
Den amerikanska barytonen Quinn Kelsey är inte ett dugg övertygande som Greve Luna. Han bjuder på ett patetiskt rollporträtt med en röst som varken har svärtan eller skönheten man förväntar sig av en Verdibaryton. Den teddybjörnaktiga rosa dräkten som regiteamet har försett honom är heller inte till någon direkt fördel.
I Manricos roll så är det smärtsamt att uppleva en av dagens få bra tenorer; Piotr Beczala. Jag tänker inte minst på när jag senast hörde honom i en Verdiroll: hertigen i Rigoletto på Wiener Staatsoper 2015, där han minst sagt ägde hela scenen. Efter Lohengrin-debuten 2016 verkar rösten ha tagit en helt annan väg och Manrico hör nog egentligen inte hemma i hans repertoar. Varken klang- eller temperamentsmässigt fungerar han särskilt bra i rollen och rösten har tappat mycket av sin lätthet och smidighet: i det övre registret sjunger han mycket pressat. Inte heller det höga C:t – för övrigt inget som är noterat av Verdi själv – i den berömda strettan Di quella pira lyckas han med på premiärkvällen.
Från början var det tänkt att den georgiska mezzosopranen Anita Rachvelishvili skulle göra Azucena, men hon fick i ett tidigt skede hoppa av produktionen av personliga själ och istället engagerade man den polska mezzosopranen Agnieszka Rehlis, som tidigare har medverkat i Verdis Requiem på Zürichoperan. Rent vokalt finns det inte särskilt mycket att anmärka på hos Rehlis; hon har en gedigen mezzo med både stadig höjd och tung botten, men saknar ändå intensiteten och mångsidigheten för Azucenas tvära kast mellan moderskärlek och hämndlust.
Kvällens stora behållning förblir utan tvekan den lettiska sopranen Marina Rebeka som nu gör sin efterlängtade Leonoradebut. Rebeka gör en gripande rollgestaltning och blandar sensuella linjer med furiösa utbrott, allt färgat av hennes personliga timbre som även besitter fantastiska nyanser. Hennes aria D’amor sull’ali rosee i början av fjärde akten drar kvällens definitivt mest välförtjänta applåder.
Som den legendariska italienske tenoren Enrico Caruso lär ha sagt en gång: “Det är väldigt enkelt att framföra Trubaduren – man behöver bara de fyra bästa sångarna i världen”. I denna premiär var fallet inte riktigt så, även om det fanns positiva tankar att ta med sig som Rebekas suveräna insats och Nosedas lysande start som chefsdirigent för Zürichoperan.
Yehya Alazem
Opernhaus, Zürich, 24 oktober 2021 – Premiär
Giuseppe Verdi: Il trovatore
Regi: Adele Thomas
Scenografi & kostym: Annemarie Woods
Dirigent: Gianandrea Noseda
Philharmonia Zürich & Chor der Oper Zürich
Medverkande: Marina Rebeka, Quinn Kelsey, Agnieszka Rehlis, Piotr Beczala, Robert Pomakov, Bozena Bujnicka, Omer Kobiljak
