Lord Berners (1883-1950) som han kallades för, eller som hans fullständiga namn var – Gerald Hugh Tyrwhitt-Wilson, 14th Baron Berners, är en i raden av excentriker och spännande personligheter som hela tiden tycks poppa upp som svampar ur jorden ur den brittiska myllan. Han var dessutom en man med många strängar på lyran – diplomat, levnadskonstnär, författare, målare och – inte minst – tonsättare.
Efter att ha ärvt sin titel 1918 lade han diplomatkarriären på hyllan och flyttade ut på landet till sin herrgård Faringdon House i Oxfordshire, där han skapade sig en idealisk tillvaro med hjälp av obegränsade pengar. Lord Berners udda beteende och intressen spred sig snabbt i landet och även till kulturpersonligheter över hela världen. Att äta middag hemma hos den originelle lorden blev något av ett måste, vilket Igor Stravinskij, H.G. Wells, Salvador Dali och andra med nöje gjorde. Till den kufiske lordens intressen hörde även att måla sina duvor i regnbågens färger, att köra runt i en Rolls Royce med ett inbyggt klavikord, ifall kompositionslusten plötsligt skulle pocka på under resan. Ofta gasade han runt i sin fina bil iförd en grismask för att skrämma slag på lokalbefolkningen. Givetvis hade han även en giraff som husdjur.
Lord Berners levde dessutom tillsammans med en 28 år yngre man, Robert Heber-Percy, som gick under smeknamnet ”the Mad Boy”, en nästan ännu mer säregen människa än Berners själv. Den unge mannen brukade ha för vana att rida runt naken på sin häst i de omgivande skogarna. Som present till pojkvännens 21:a födelsedag lät för övrigt lorden bygga ett mäktigt torn på sina marker, fastän födelsedagsbarnet egentligen hellre hade önskat sig en ny häst. För att ytterligare komplicera vardagen på herrgården gifte sig ”the Mad Boy” oväntat med en ung gravid kvinna, Jennifer Frey. Detta ”ménage à trois” fortsatte några korta år innan katten bland hermelinerna smög ut ur bilden och lämnade de båda männen ensamma igen.
När man läser om Lord Berners så känns det som om man befinner sig mitt i en roman av P.G. Wodehouse, men den här personen är faktiskt verklig och dessutom skriver han musik. Hans produktion är inte särskilt stor och han såg sig själv som en glad amatör. Det intressanta med hans kompositioner är att de är så inspirerade av de nya tankar som fanns på kontinenten i t.ex. Frankrike och Ryssland. Lorden var inte det minsta road av den engelska pastorala traditionen och de enda brittiska kompositörer som han kände samhörighet med var Lambert och Walton.
Den viktigaste musik denne excentriske lord lämnade efter sig är ett par baletter, t.ex. The Triumph of Neptune som han skrev för självaste Sergej Djagilev. Musiken är mycket charmig med rytmiskt vitala inslag som påminner om Stravinskij. Den känns samtidigt engelsk med sina traditionella danser. Ett ännu originellare verk är hans körbalett A Wedding Bouquet, där han blandar intryck från Stravinskijs Les Noces med toner som känns som rena rama Music Hall. Ett av många märkligt försummade brittiska verk från 1920 – och 30-talen.
Berättelsen om Lord Berners får dock inget roligt slut, med åren tilltar depressionerna och inget är längre sig likt på herrgården. Som en av hans vänner uttryckte det, så vände lorden ansiktet in mot väggen för att dö. Hans gods ärvdes av ”the Mad Boy” som levde kvar där hela sitt liv fram till sin död 1987. Föga oväntat såg ändå lorden till att få sista ordet. På hans gravsten finns inskriften:
Here lies Lord Berners
One of the learners
His great love of learning
May earn him a burning
But, Praise the Lord!
He seldom was bored.
Per Nylén
