Ett nytt musikår närmar sig. Några av Capriccios skribenter passar därför på att ta fram ett par stora musikupplevelser, live eller på skiva, från det gångna året 2022.
Sjostakovitj femtonde – ett mysterium
Sjostakovitjs femtonde symfoni är ett av dessa mästerverk som också är mysterier. Vad har ett tema ur Rossinis Wilhelm Tell gemensamt med temata ur såväl Wagners Ringen som Tristan eller en dos Mahler? Vad betyder de märkliga sluttakterna? Man kan naturligtvis analysera symfonin på ett torrt ”akademiskt vis” eller mer fritt och fantasifullt men oavsett metod så gömmer sig de tvärsäkra svaren. Men mysterier har ju till skillnad från gåtor inga svar. Symfonin sällar sig därför till de stora musikverk vars påverkan inte kan beskrivas med ord.
Under året har jag lyssnat igenom otaliga inspelningar av symfonin och de tolkningar som inte är rädda för obesvarade frågor är också de bästa. Jag inledde mitt lyssnande i någon slags förhoppning om att förstå men när insikten om att det inte finns något som intellektuellt låter sig förklaras växte musikupplevelsen och symfonin förmedlade den där oförklarliga känslan av att jag precis hört något som varken kan eller behöver verbaliseras. Det är helt enkelt bara fråga om stor musikalisk konst.
Staffan Sundkvist
Den bästa svenska operan, en ensam kvinna i telefon och en åldrad maestro
I början av mars såg jag Gösta Nystroems Herr Arnes Penningar på Göteborgsoperan. Detta är en gastkramande opera som med denna mästerliga besättning av sångare och musiker, regi och scenografi fick mig att förstå att det förmodligen är det finaste svenska verk skrivet i denna genre. Jag håller med dirigenten Patrik Ringborg om att den sista halvtimmen är det kanske mest gripande som Gösta Nystroem någonsin skrev.
I september kom för mig en helt annan operaupplevelse. Denna gång i Göteborgs konserthus. Det var La Voix humaine, Francis Poulencs monodrama, i detalj uppstyrd av den unika kanadensiska artisten Barbara Hannigan, som från dirigentpunten framförde stycket med Göteborgssymfonikerna. Vi har vant oss vid att Hannigan både dirigerar och sjunger från pulten, men denna gång spelade hon också sin roll samtidigt. Men närgågna kameror kunde man följa huvudrollsinnehavarens förtvivlan över sin separation från sin man. Jag mötte konserthuschefen Sten Cranner efter pausen, och han hade sett alla framföranden och även suttit med vid repetitionerna, vilket är ovanligt för honom att hinna. Ett väldigt gott betyg till Hannigan och intresset hon skapar runt sina konserter.
Till sist, förmodligen årets riktiga höjdare. När Herbert Blomstedt, 95 år gammal, återkom till scenen i Stockholms konserthus under hösten, gjorde han det efter ett olyckligt fall i Berlin med ett halvårs rehabilitering som följd. Jo, till det yttre har han åldrats: han fick hjälp att gå och satt på en pianopall genom konserten. Men vilken stämning och vilken musik han fortsatt skapar. Hans kunnande och känsla för att forma ett framförande är lika starkt som alltid. Johannes Brahms fjärde symfoni och Arthur Honeggers tredje symfoni skapade en andäktig stämning. De 20 minuter (!) som Blomstedt inledde konserten med, sittande vid podiet, berättande om “hans” Honeggers krigssymfoni kommer jag aldrig att glömma.
Det kanske kännas lite konstigt att en artist är på toppen av sin karriär 95 år gammal, men just så är det med Blomstedt.
Anders Wikström
Den bästa boxen
Som vanligt har det kommit många nya intressanta inspelningar på cd i år, men den som har gett mig mest glädje är en återutgiven box med Reinhard Goebel och Musica Antiqua Kölns kompletta inspelningar på Archiv (DG:s gamla underbolag för tidig musik).
Boxen innehåller en ytterst varierad repertoar från barocken med framför allt tysk musik men även mycket italienskt, franskt och annat. Goebel och hans ensemble dök upp 1973 som en virvelvind inom den stiltrogna rörelsen med fräscha, vitala och kontroversiella tolkningar. Det omfattande texthäftet innehåller en längre intervju med den tyske violinisten och dirigenten, där han frispråkigt berättar om sin karriär och relation till andra musiker.
Den kanske främsta anledningen att köpa boxen är att du får en omfattande mängd underhållande musik av ganska okända kompositörer som i alla fall inte jag är särskilt bekant med. Dessutom har Musica Antiqua Köln grundligt utforskat familjen Bachs musik, och då tänker jag inte bara på Johann Sebastians.
Själv är jag väldigt förtjust i ensemblens inspelningar av just JS Bachs Brandenburgkonserter och orkestersviter. Visst, det går undan rejält ibland i svängarna, men vilket driv och en sådan spontanitet. Dansant, levande och åtminstone för mig oemotståndligt.
Till höjdpunkterna hör också den serie inspelningar de gjorde av Telemanns musik. Även dessa tolkningar bjuder på ett färgsprakande och engagerande musicerande.
En måstebox helt enkelt.
Per Nylén
