Bruckner: Symfoni nr 8 c-moll (version 1890 ed: Nowak)
Capricco C8081
År 2024 är det 200 år sedan en av de största symfonikerna föddes, Anton Bruckner. Skivbolaget Capriccio spänner bågen rejält och säger sig vilja presentera samtliga Bruckners symfonier på cd till födelseåret. Men inte bara en version per symfoni, utan samtliga versioner av symfonierna som finns i Österrikes nationalbibliotek (Neue Anton Bruckner Gesamtausgabe). Hur omfattande detta blir är för mig oklart. Kommer man att spela in den åttonde symfonin i t.ex. två utgåvor till? Förutom Nowaks som föreligger på denna cd, finns även Robert Haas samt ursprungsversionen som skiljer sig i många delar från senare revideringar.
Serien startar alltså med den episka och mäktiga åttonde symfonin, en av de största symfonierna i genren någonsin. Om denna första installation ger en fingervisning kring Markus Poschners sätt att se på Bruckners musik så ger han tveklöst utrymme för dramatik och dynamiska skiftningar. Detta är långt från de långa linjernas mästare som låter musiken få ta tid, växa gradvis och skapa stunder av tidlöshet. Jag tänker främst på Giulini, Celibidache och emellanåt Haitink i sina finaste stunder på skiva. Poschners gestaltning av musiken är mer jordnära och rask och ligger mer åt Jochums och Skrowaczevskijs håll – två andra kända interpreter av Bruckners musik.
Nu är inte Poschners tolkning rastlös eller väldigt snabb men trots den mustiga orkesterklangen och det fina orkesterspelet, så infinner sig känslan av saknad av något större. Det finns så mycket mer att hitta här och jag kan inte komma ifrån att man nog borde ha väntat med denna inspelning till slutet av resan in i Bruckners värld och i stället startat med de tidiga symfonierna. Redan nu finns inspelningar av den tidiga d-mollsymfonin (Die Nullte) och den sjätte. De inspelningarna är tveklöst mer hemma i sin gestaltning än vad Poschner är i denna version av den åttonde symfonin.
I rättvisans namn så ska det sägas att denna dirigent och orkester konkurrerar med ett enormt skivutbud, vilket gör det svårt att argumentera för varför man ska ha denna inspelning. Denna tolkning är långt ifrån dålig, fullt godkänd, men den sätter inga själsliga spår hos lyssnaren. På sikt kanske tolkningarna sätter sig bättre och Poschners och hans ensemble hittar mer djup i musiken än vad man lyckas med här.
Björn Sundkvist
