Philharmonie, Berlin, 26 mars 2019
Jean Sibelius: Lemminkäinen-Suite, op. 22, nr 2, ”Tuonelas svan”
Gustav Mahler: Kindertotenlieder
Jean Sibelius: Symfoni nr 2, D-dur, op. 43
Staatskapelle Berlin
Dirigent: Thomas Guggeis
Mezzosopran: Okka von der Damerau
Philharmonie, Berlin, 29 mars 2019
Charles Ives: Three Places in New England. Orchestral Set No. 1
Alban Berg: tre fragment från Wozzeck
Gustav Mahler: Symfoni nr 1, D-dur
Berliner Philharmoniker
Dirigent: Daniel Harding
Sopran: Dorothea Röschmann
Philharmonie, Berlin, 30 mars 2019
Antonín Dvořák: Polednice (Die Mittagshexe), op. 108
György Ligeti: Konsert för violin och orkester
Béla Bartók: Konsert för orkester, Sz 116
Deutsches Symphonie-Orchester Berlin
Dirigent: Karina Canellakis
Violin: Pekka Kuusisto
Var finns egentligen musiken? Den ekar i några sekunder i den ändamålsenliga arkitekturen, den upplevs i nuet, och konsertsalen blir den livets teater som är avsedd att åtminstone flyktigt fånga den. Med musik verkar motsatsen ibland råda till det berömda latinska ordspråket ars longa vita brevis: konsten kan härvidlag också stundom vara ”kort”. I slutet av mars kunde tre Berlinorkestrar höras i samma konsertsal under samma vecka i filharmonin (vars byggnad ritades av arkitekten Hans Scharoun och stod färdig 1963). Det var även sista tillfället att höra Berlinfilharmonikerna på hemmaplan innan deras aprilturné. Orkestern delar dock konsertsalen med sina kolleger i Deutsches Symphonie-Orchester Berlin (DSO).
En annan prominent Berlinorkester, Staatskapelle Berlin, gav den första av de tre konserter som behandlas här, under ledning av den unge dirigenten Thomas Guggeis (som ersatte den av sjukdom förhindrade Paavo Järvi), med mezzosopranen Okka von der Damerau som solist (som ersättning för den likaledes kranka kollegan Waltraud Meier). Programmet bestod av två verk av Jean Sibelius, den symfoniska dikten ”Tuonelas svan” ur Lemminkäinen-Suite (op. 22, nr 2) och den finske nationalikonens andra symfoni (op. 43), samt Gustav Mahlers Kindertotenlieder, där solisten Okka von der Damerau fick hoppa in med kort varsel.
Von der Dameraus klara stämma passar musiken väl, även om hon stundtals tenderar till ett på gränsen till överdrivet vibrato i sammanhanget. Musiken är hjärtskärande, inte minst sången ”Oft denk’ich, sie sind nur ausgegangen” (”Jag tänker ofta att [barnen] bara gick ut [ett tag]”), en skildring av en sorts total sorg. I den sista sången når dock von der Damerau inte riktigt fram med det låga registret i de starka partierna; hon lyckas bättre i de lugna, som i avslutningen, då musiken också närmar sig den sorgligaste vaggsång i dur.
I Sibelius ”Tuonelas svan” visar orkestern prov på en bred basklang i inledningen, och en fin, varm soloinsats på engelskt horn (Florian Hanspach-Torkildsen) och på cello framhäver musikens melankoli. I den andra symfonin framhäver Guggeis och Staatskapelle musikens närmast dansanta karaktär i första satsen efter den koralliknande inledningen, bland annat i de livliga pizzicato-partierna. Orkestern är utmärkt, om än med en något tyngre, grövre bastung klang än exempelvis Berlinfilharmonikerna (även om den jämförelsen nästan alltid skulle falla ut till filharmonikernas fördel). I sista satsen ökar dirigenten och därmed orkestern intensitet; slutet är majestätiskt (huvudtemat lever kvar länge) och orkestern låter bättre än på hela kvällen.
Tre dagar senare ledde Daniel Harding Berlinfilharmonikerna i en storartad konsert, med ett brett program – från orkestermusik med Charles Ives via fragment ur Alban Bergs Wozzeck (med sopranen Dorothea Röschmann som solist) – till Mahlers första symfoni. En gemensam nämnare skulle kunna sägas vara illustrationer av hur yttervärlden tar sig in i musiken, med militära motiv som en av flera ”röda trådar”, även om leken går djupare än så. Konsertprogrammet täcker in det sena 1800-talets romantik, impressionism och modernismens intåg efter sekelskiftet, med första världskriget som det ständigt återkommande brottet och vattendelaren.
Ives Three Places in New England (Orchestral Set No. 1) skrevs 1908–1914 men uruppfördes först 1930, och har kommit att bli ett av den amerikanske modernistens mest framförda verk. Det består av tre delar – i den första framträder en morgonstämning genom stråksektionens fylliga, rena klang. Harding är tydlig med dynamiken, och resultatet blir romantiskt, ibland cinematiskt. I andra delen tar Ives ut svängarna med citat (som så ofta) från bland annat militärmusik. Den filmiska stämningen återkommer i den sista delen. Orkestern demonstrerar hur den som få andra konkurrenter plötsligt och organiskt kan gå från fortissimo till pianissimo. Även om librettot till Alban Bergs opera Wozzeck (1922) är baserat på en då nästan hundra år gammal ofullbordad berättelse, är det svårt att inte läsa in det globala, sociala krigstraumat i den personliga hopplösheten i de tre fragmenten som framförs här. I det första kommer orkesterns eteriska, fylliga stråkklang till sin rätt, samtidigt med en tydlig artikulation. I det andra bibehålls en intensiv spänning, inte minst genom solisten Röschmann, som andas tungt när hon vänder sig till ”frälsaren” (”Heiland”). Det tredje är tungt, mörkt och känsligt, med svaga nyanser, död och bedrövelse, och dramatiska pukslag med full kraft. Musiken skrevs samtidigt som Schönberg utarbetade sin 12-tonsteknik och är skarp, tydlig och samtidigt senromantisk.
Mahler komponerade sin första symfoni, även kallad ”Titan” 1884–1888. Hornen är utsökta i den pastorala inledningen av den första satsen – blåset är som väntat väldigt rent överlag (även de trumpeter som spelar i kulisserna), och Harding har det i sin hand i de starka partierna. Orkesterns täta basklang förtjänar att lyftas fram här. Harding dansar lite lätt i andra satsens Ländler (folklig runddans) och drar lyriskt på fraseringen i triodelen. Han tar Mahlers instruktion i tredje satsen, ”utan att släppa”, på orden, vilket märks i det lågintensiva ”Broder Jakob”-temat i begravningsmarschen (i samband med denna återgav dirigenten efteråt Leonard Bernsteins tolkning med korta pauser i temat, då barn inte kunde hålla jämna steg med begravningsföljet). Den klezmer-inspirerade dansen spelas med studs och finess, och Harding står på tå i frasdragandet. Den sista, triumfatoriska satsen (med den klassiska Mahler-beteckningen Stürmisch bewegt, ”stormigt upprört”) spelas, för att citera en uttjatad fras i samtida svensk politik, ”ända in i kaklet”. Dramat fulländas genom blåset i slutet. Musiken, konsten, kan ibland ändå kännas större – eller längre – än livet självt. I Mahlers första symfoni men även i konserten i stort tränger omvärlden sig på med nostalgiska minnen. Liksom med Marcel Prousts madeleinekaka kan sådana utlösas av vitt skilda ting, med en direktsluss till barndom och gamla tryggheter. De tre verken denna kväll speglar olika vardagliga aspekter och fragment ur livet – bröllopsmusik, militärmusik, begravningsmusik, med mera – på spaning efter den tid som flytt.
Kvällen därpå, den 30 mars, ledde den amerikanska dirigenten och violinisten Karina Canellakis Deutsches Symphonie-Orchester Berlin i en konsert med ett ”centraleuropeiskt” program som spände över ett sekel, med verk av Antonín Dvořák, György Ligeti och Béla Bartók. I Dvořáks ”Middagshäxan” (Polednice) från 1896 visade DSO prov på fylliga klangnyanser, där blåssektionen utmärkte sig liksom stråkarna i den idylliska inledningen. Canellakis dirigerar med en svepande gestik som speglar musikens lyriska kvaliteter, med en dramatiskt avslutande rörelse. Efter en ganska lång paus med omgestaltning av scenen för en mindre ensemble med rikligt slagverk var det dags för Ligetis konsert för violin och orkester (1990/1992). Violinisten Pekka Kuusisto framförde solostämman med stort självförtroende, och tog över scenen som en sorts konstmusikens rockstjärna i uppsatt hårfläta, svart skjorta och en allmänt avslappnad attityd: skuttande upp och ner för scentrappstegen. Bortsett från denna överraskande – och uppfriskande – distraktion från ett antal ”klassiska” normer tog musiken och hans virtuosa, känsloladdade uppträdande snabbt över. Canellakis markerade tydligt ettorna i takten, vilket nog kunde behövas i det musikaliska landskapet, och Kuusisto spelade expressivt och avslappnat i en allmänt känslig och skör dynamik. Det vackra solotemat för violin i inledningen av andra delen (Aria) förtjänar att nämnas, liksom den skira höga tonen i inledningen av den långsamma fjärde delen (Passacaglia). I sista delen (Appassionata) fick Kuusisto fiolen att dansa och vibrera. Efter rungande applåder bjöd han fortsatt på sig själv i ett underbart litet extranummer: en rumänsk ”folkdans” som han visslade och ackompanjerade med en spontanlånad violin (”I broke a string on the last note”!) som perkussivt stränginstrument.
Så slutligen Bartóks konsert för orkester, som komponerades under krigsexil i USA 1943 i både sjukdom och viss penganöd. Den uruppfördes i Boston 1944 och reviderades 1945, samma år som tonsättaren avled. I de första och andra satserna, med ett antal typiskt Bartókska folkmusikmotiv braverar blåset än en gång. I den tredje satsen (Elegi) leder den dystra inledningen associationerna till kriget och kanske till tonsättarens utsatta situation. Den fjärde, Intermezzo interrotto, känns stundtals nästan lite Ives-aktig. Finalen (Pesante–presto) karakteriseras bland annat av en flink fuga. DSO etablerades efter andra världskriget, 1946, i den amerikanska sektorn i Berlin. Året därpå, i sin andra offentliga konsert, framförde man Bartóks konsert för orkester i dess tyska uruppförande.
I en orkesterdirigent finns överlag ett naturligt filter mellan konsertsalen och kollektivet av individuella musiker, ett medium som ger publiken en tillfällig fokuspunkt. Canellakis dirigerade här med pondus och tydlighet – just denna kväll var både dirigenten och första violinisten kvinnor, ett undantag från två ytterligare ofta fortsatt rådande normer – det är förvisso synd att detta ens ska behöva nämnas.
Tre vitt skilda kvällar i detta Berlinmusikens tempel således, med tre orkestrar, tre solister och tre dirigenter med personliga uttryck i sin mediering av musiken men alla med stor omsorg och med hög klass.
Frederick Whitling
