Philharmonie, Berlin, 12 april 2019
Sergej Prokofiev: Symfoni nr 1 i D-dur
Gustav Mahler: Symfoni nr 1 i D-dur
Wiener Philharmoniker
Dirigent: Daniel Barenboim
Som inledning på en veckas Festtage med Staatsoper Unter den Linden ledde dess musikdirektör Daniel Barenboim Wiener Philharmoniker i en fullsatt konsert i Berlinfilharmonin med ett program omfattande två symfonier i D-dur.
Sergej Prokofievs ovanligt korta första symfoni skrevs 1916–1917 och uruppfördes 1918 i Petrograd (St Petersburg). Här möter medvetet tillbakablickande klassicism samtida politisk revolution och samhällsomvandling. I en tydlig hommage till Wienklassicismen komponerade Prokofiev verket – han kallade det en ”klassisk symfoni” – som om Haydn hade levt på 1900-talet och hade tagit till sig vissa samtida strömningar. Symfonin är kompakt och är kort och begränsad även till orkesteromfånget. Den framförs här med studs och esprit. Stråkklangen är specifik för Wienerfilharmonikerna med en igenkännbar distinkt diskantton (här med en kvinnlig konsertmästare). Även blåset är precist, och ibland klangmässigt på gränsen till vasst, på ett förvisso positivt sätt.
Barenboims igenkännbara personliga kroppsspråk är på samma gång svepande och tydligt. Han rör sig mycket; plötsligt håller han i pulpeträcket med vänsterhanden samtidigt som han dirigerar. Den neoklassiska musiken formar en elegant om än stundtals nästan sjösjuk lek med Wienklassicismen, men är onekligen ett utmärkt val för denna konsert och detta festliga sammanhang. Barenboim slösar ingen tid här mellan satserna; han ”dansar” till ibland och tar bestämda steg bakåt för att markera dynamikändring. Finalsatsen är onekligen mycket livlig (molto vivace).
Gustav Mahlers första symfoni (”Titan”) uruppfördes 1889 i Budapest. Samma verk framfördes i samma sal med Berlinfilharmonikerna i slutet av mars i år (se rapport här). Wienfilharmonikerna öppnar upp för rikliga diskantnyanser, vilket kommer till uttryck exempelvis genom de fyra blåsarna i kulisserna. Barenboim dirigerar utan partitur och drar på det relativt långsamma tempot i första satsen. Han håller emellanåt armarna högt, gärna med dirigentpinnen rakt framför sig, likt en konstnär som med viss dramatik lägger till en detalj med penseln, ofta med lodräta rörelser. Allvaret i mollpartierna betonas samtidigt som de pastorala Lied-aspekterna och fågelsången framhävs. Orkestern är sannerligen samstämd, och dess starka och ibland vassa blåsklang kommer till uttryck i andra satsen (kräftig bewegt). Musicerandet sker överlag med en kammarmusikalisk tydlighet och precision.
Tredje satsen inleds i ett relativt högt tempo. Barenboim dirigerar med en svepande gestik och torkar sig regelbundet i pannan med vänster hand. Han leder klezmerdansen med engagerad inlevelse och tecknar med en hyssjande gest innan ”Broder Jakob”-temat återkommer. Orkestern kastar sig rakt in i fjärde satsens stormighet och tar fram det specifikt Mahlerska stråksoundet med svepande slingor och mycken dramatik. Barenboim svingar båda armarna fram och tillbaka i finalen. Basarna spelar perkussivt och blåset åstadkommer ett närapå osannolikt tryck i den magnifika avslutningen. Den distinkta Wienfilharmonikerklangen får här fritt spelrum i det Berlinska musiktemplet.
Frederick Whitling