Royal Festival Hall, London, 11 mars 2020
Ludwig van Beethoven: Konsert för violin, cello, piano och orkester, C-dur op.56
Gustav Mahler: Symfoni nr 1 D-dur
London Philharmonic Orchestra
Dirigent: Robin Ticciati
Violin: Anne-Sophie Mutter
Cello: Pablo Ferrández
Piano: Khatia Buniatishvili
I dessa Coronatider kan man förvänta sig avbokningar från såväl artister som publik, men Royal Festival Hall i London var på onsdagskvällen välfylld. Jag misstänker att de som var lite förkylda inte ville komma på konserten så effekten blev snarare en väldigt tyst publik, nästan helt utan några hostningar eller andra störningar.
Även artisterna visade sig väldigt lite påverkade av världsnyheterna. De tre solisterna visade uppsluppenhet, inte bara musikaliskt utan det verkade som att de trivdes tillsammans på scenen. Det fanns en glädje och munterhet som man faktiskt kände ända upp till min plats på läktaren.
Anne-Sofie Mutter och Khatia Buniatishvili är ju båda världsnamn, medan cellisten Pablo Ferrández är mer okänd. Mutter charmade oss som vanligt med sin karaktäristiska varma ton och Buniastishvili framkallar alltid spänning och fick bra liv i den lite tråkiga pianostämman. Ferrández blev en bra partner till de två övriga, och skapade med sin fina celloton en mystisk, nästan sublim, grundstämning i början av andra satsen.
Jag kanske inte är så imponerad av Beethovens trippelkonsert som verk, men spelas den så här kan man inte annat än att ryckas med. Det fanns ett samspel mellan de tre solisterna och orkestern som knöt ihop även de lite mindre inspirerande partierna.
Den glädje som artisterna visade under applåderna efteråt var märkbart spontan och alla tre tackade begeistrat såväl orkester som publik under ett flertal inropningar. Tyvärr blev det inget extranummer.
Dirigenten Robin Ticciati stod efter paus mer i centrum med Mahlers underbara första symfoni. Ticciati älskar att jobba hårt från pulten och han formar dionysiskt varje fras i sitt yviga dirigerande. Han hittar också och lyfter fram detaljer som jag inte visste fanns (ett vasst betonade av träblås-insatser exemepelvis) och har många egna idéer som förmedlas av orkestern.
Ticciatis Mahlertolkning sparar inte på krutet och framförallt inte på rytmen. Andra satsens valslika Ländler blev till en dansant delikatess och de judiska jazzrytmerna i tredje satsen formade Ticciati nästan i Bernsteinklass.
London Philharmonic Orchestra är en världsorkester och det märktes under större delen av kvällen. Om jag skall klaga på något så är det på bleckblåset. I Mahler måste allt sitta perfekt i den sektionen och det gjorde det inte riktigt denna afton.
Förutom detta förtjänar konserten full pott, vilket Mutter, Buniatishvili , Ferrández och Ticciati förtjänar varsin del av.
Värt att nämna är även att Ticciatis gamla orkester (Gävle Symfoniorkester) var av en tillfällighet i London samma vecka och de hade varit stolta över sin forne chefsdirigent denna kväll.
Anders Wikström
