Det Kongelige Teater, Köpenhamn, 13 oktober 2019 – Urpremiär
Hans Abrahamsen: Snedronningen
Opera är förvisso en museal konstart så till vida att de flesta operor som framförs är komponerade inom ett tidsspann som sträcker sig från mitten av 1700-talet till mitten av 1900-talet. Men det är också en konstart som är angelägen om att förankra sig i sin tid. Därför är det spännande att bevista urpremiären på en nykomponerad opera. Inte minst om det handlar om en internationellt uppmärksammad tonsättare. Och det gör det i det här fallet. I september i år utsåg den brittiska tidningen The Guardian den danske tonsättaren Hans Abrahamsens (född 1952) let me tell you, komponerad för sopranen Barbara Hannigan, till det 21:a århundradets bästa klassiska verk”.
Abrahamsen fick beställning att komponera en ny dansk opera för Det Kongelige 2012. Valet föll på H.C. Andersens kända saga Snödrottningen från 1844 som han börjat skissa på redan 2007. H.C. Andersen skrev på sin tid själv åtskilliga sångtexter och libretton, det mest kända till J.P.E. Hartmanns opera Liden Kirsten 1846. Som librettist har Abrahamsen använt sig av Det Kongeliges chefdramaturg Henrik Engelbrecht, som även författat en bok om den danske sagoförfattarens förhållande till operakonsten.
Det är naturligtvis inte första gången Snödrottningen görs som opera. Själv minns jag Laszlo Beers barnopera med samma namn från tidigt 80-tal och för tre år sedan uruppfördes tonsättaren Benjamin Staerns opera Snödrottningen på Malmö Opera. Även om Abrahamsens opera om tre akter och tretton scener självklart bara kan bli en resumé av originalsagans ”sju berättelser”, har man vinnlagt sig om att så långt möjligt följa Andersens ursprungliga text om grannbarnen Kay och Gerda och deras äventyr.
Berättelsen är på sagors vis mångskiktad med en i Andersens saga på slutet förtröstansfull kristen sensmoral om kärlekens allmakt. Kay får glassplitter från en trollspegel i ögat och en isklump i hjärtat, blir karaktärsförändrad och fjärmar sig emotionellt från sin kamrat Gerda. Istället för att barnsligt beundra sommarens rosor håller han en nykter utläggning om det sinnrika i en snöflingas konstruktion. Kylig intellektualism kontra emotionalism alltså. I sagan förs han bort av Snödrottningen, men här är det den Den Universelle (barytonen Johan Reuter) som uppenbarar sig efter ett dramatiskt mellanspel i orkestern, en sorts arketypisk urkraft överordnad den stumma Snödrottningen som gestaltas av en balettdansös (Maria Malmström). Greppet är tveksamt då det rubbar rangordningen i Andersens saga. Gerda beger sig ut på räddningsstråt som slutar i Lapplands oändliga vinterlandskap. Det hela tar form av en sorts drömbilder à la Alice i Underlandet och galaktiska ljus- och glitterspel genom imaginära vinterlandskap. Absurdismen får, liksom i sagan, en framträdande roll. I ”blomsterträdgården hos gumman som kunde trolla” tisslar och tasslar rosenrabatten, musikaliskt och visuellt underfundigt koncipierad för damkör. Och hos prinsen och prinsessan i deras blåfärgade krater, där dissonantiska trumpetfanfarer ljuder i högan sky, dras Gerda ner i sänghalmen för att invigas i parets erotiska lekar. De kråkor som fört henne dit erbjuds som tack för mödan fast anställning som ”hovkråkor”. Är man inte på förhand förtrogen med absurdismen och det yviga händelseförloppet i Andersens saga kan man få svårt att hänga med i operans handling. Inte minst i slutscenen där Gerdas tårar får isklumpen i Kays hjärta att smälta och Kay själv gråter sig fri från glassplittret i ögat och hittar tillbaka till sina känslor.
Abrahamsen har skapat en poetisk och musikaliskt mycket attraktiv opera där höga krispiga klanger och skikt av divergerande rytmiska mönster skapar ett personligt – och inte alls svårtillgängligt – tonspråk. Själv talar han om en ”oregelbunden mikrotonalitet” i vilken sångstämmorna rör sig i barnviseliknande vändningar eller som klangelement i orkesterfakturen. Karaktärerna i operan kommer sällan nära, dels på grund av sagans rapsodiska händelseförlopp, dels för att Abrahamsen intresserar sig mer för klangen än för ordet, något han också ”tillstår” i programbladet: han menar sig inte höra orden som sjungs i en opera utan koncentrerar sig främst på tonerna.
Kay är en byxroll och framförs mycket fint av mezzon Melis Jaatinen som inte har överdrivet mycket att sjunga, men så är Kay också frånvarande i andra och halva tredje akten. Den utveckling från barnslig oskuld till mandom som finns i sagan åskådliggörs knappast i operan. Kanske hade det möjligen fört för långt att även låta Kay och Gerda sjungas av barnröster. Fina insatser gör även mezzosopranen Johanne Bock som alternerar i rollerna som Gerdas mormor, Gumman som kunde trolla och Finngumman, liksom dansaren Boris André (operans andra dansroll) som kentaurliknande ren med Gerda på ryggen genom storm och snö. Huvudkaraktären är Gerda, en hög sopran utformad med Barbara Hannigan i åtanke, ljuvligt sjungen av Sofie Elkjaer Jensen som också kommer att vara cover i rollen när Snedronningen går av stapeln igen på engelska och i annan inscenering på Staatsoper i München i december i år.
”Det är ett av de sätt som vi bidrar till utvecklingen av nationell identitet här hemma och anseende ute i världen”, skriver Det Kongeliges operachef John Fulljames i programbladet om uppsättningen. Det är en formulering man undrar om den ens varit möjlig i Sverige.
Henry Larsson
Hans Abrahamsen: Snedronningen (Urpremiär)
Det Kongelige Teater, Köpenhamn, 13 oktober 2019
Regi: Francisco Negrín
Scenografi: Palle Steen Christensen
Kostymdesign: Louis Désiré
Ljusdesign: Bruno Poet & Matt Dew
Koreografi: Toniah Pedersen
Dirigent: Robert Houssart
Det Kongelige Kapel, Det Kongelige Operakor
Gerda: Sofie Elkjaer Jensen
Kay: Melis Jaatinen
Gerdas bedstemoder/Gammel kone/Finnekonen: Johanne Bock
Den Universelle: Johan Reuter
Prinsessen: Sibylle Glosted
Prinsen: Gert Henning-Jensen
Skovkragen: Jens Christian Tvilum
Slotskragen: Morten Grove Frandsen
Snedronningen (danser): Maria Malmöström
Rensdyret (danser): Boris André