Cadogan Hall, London, 13 mars 2020
Felix Mendelsohn: Symfoni nr 5 d-moll
Sergej Prokofiev: Violinkonsert nr 2 g-moll
Jean Sibelius: Symfoni nr 5 Ess-dur
Gävle Symfoniorkester
Dirigent: Jaime Martin
Violin: Viktoria Mullova
”Vi kan inte ge er medicin mot viruset, men vi kan ge er tröst i hjärtat”, proklamerade dirigenten Jaime Martin till publiken innan de spelade en innerlig Schubert som extranummer.
Det blev en märklig turnéresa för Gävle Symfoniorkester. Sju konserter runt om i England och Skottland, där hotet om att ställa in resten av turnén låg över dem hela tiden. I denna, den sjätte konserten, i Lord Cadogans gamla fina kyrksal i hjärtat av London, var lokalen knappt halvfylld. Då var det nästan slutsålt ett par dagar innan. Publikens rädsla för större folksamlingar hade nu även kommit till Storbritannien. Det låg lite ”fredag den trettonde”-stämning över konserttillfället.
Under första delen av konserten märktes allvaret i orkestern; det syntes inte ett leende från scenen. Om det berodde på oro eller trötthet efter turnerandet vet jag inte. Men allvaret spreds sig även ut i de två första framförandena.
Felix Mendelssohns Reformationssymfoni spelas inte särskilt ofta, och även om en viss charmlöshet följde med in i kvällens framförande så kan man inte säga annat än orkestern levererade en solid och trygg insats.
I Sergei Prokofievs andra violinkonsert hade orkestern med sig världsartisten Viktoria Mullova. Det är få artister i världen som bemästrar denna konsert så fulländat som Mullova. Just denna kväll kändes det möjligtvis lite oengagerat, inte alls så passionerat och finstämt som man kan höra på hennes två inspelningar av verket. Jag tror inte Mullova är helt van vid att spela för halvtomma läktare.
Efter framförandet stod dirigenten på sig och fick Mullova skulle bjuda på ett extranummer. Det blev lite Bach och då sprack det upp. Både leendet och känslan. Hon trakterar Bach på ett synnerligen känsligt och varmt sätt.
Efter paus var det dags för Jean Sibelius. Å vilken Sibelius! Jag har säkert hört hundra olika tolkningar av Sibelius femte symfoni, men den här tillhör de allra bästa. Jag brukar heller inte tycka om när man har så tighta tempi som Jaime Martin valde här, framförallt i första satsen, men redan vid satsens bestämda avslutning, som flyger genom luften som ett yxhugg, var jag såld på framförandet.
Martins Sibelius är ganska rakt på och han arbetar verkligen med en stark framdrift. Även mitt i detta lyckas han få fram det dansanta och behagfulla i andra satsen. Finalen, denna underbara final, blir aldrig bra om inte trumpeter och hornister har en bra kväll och det hade de verkligen i Cadogan Hall. Jag njöt verkligen av blåsarsektionen ifrån Mendelssohn till de distinkta slutackorden i Sibelius.
Även om orkestrar ofta låter bättre på turné, så är jag smått överraskad över kvaliteten på denna orkester. Gävle är en stad med hundra gånger färre invånare än London och betydligt färre orkestrar. Men efter att inom loppet av ett par dagar hört två Londonorkestrar vid sidan om denna norrländska skönhet, så kan jag inte annat beundra kvaliteten i dess framföranden och då i alla dess sektioner.
Efter dirigentens ord om oron kring viruset och turnén, så avslutade orkestern med lite Rosamunda-musik. Ett väl valt extranummer och mycket bättre än de ungerska danser som också låg på notstället.
Om jag skall hitta någon kritik så är det nog att en svensk orkester bör ha med något svenskt på repertoaren. Om inte annat lite Stenhammar eller Alfvén som en lämplig konsertöppnare, eller åtminstone som ett extranummer. Jag stör mig lite också på att man framhärdar att kalla orkestern Swedish Philharmonia på turnén, istället för Gävle Symphony Orchestra. Men det är en liten sak i sammanhanget.
Denna speciella kväll i Cadogan Hall kommer publiken, orkestern och jag att minnas länge. Förmodligen en av de sista konserterna innan även England stänger sina konsertsalar under en längre tid.
Anders Wikström
