Theater an der Wien, Wien, 19 december 2019
Moniuszko: Halka
Volksoper, Wien, 20 december 2019
Offenbach: König Karotte
I år fyller både den polske operatonsättaren Stanisław Moniuszko (1819-1872) och det tyskfranska operettgeniet Jacques Offenbach (1819-1880) 200 år. Det kan tyckas som att dessa två herrar inte skulle ha någonting gemensamt, men faktum är att förbindellänken dem emellan heter Daniel-François-Esprit Auber, Paris omåttligt populäre operatonsättare som vad gäller espri och elegans var en förebild för Offenbach och faktiskt Moniuszkos favorittonsättare.
Aubers succé Den stumma från Portici (1828) stod också modell för handlingen i Moniuszkos opera Halka, något som den tyske musikvetaren Rüdiger Ritter visar i sin nyligen utkomna biografi över Moniuszko.
Halka, baserad på Włodzimierz Wolskis libretto om ett bondeuppror i Galizien, inte gentemot habsburgarna vilket man skulle kunna tro, utan mot den egna inhemska lantadeln, är knappast någon folkloristisk idyll. Operan väckte häftiga reaktioner efter urpremiären i Wilna (Vilnius) 1848 och det dröjde tio år innan Moniuszko vågade sig på att framföra den igen i en reviderad fyraaktsversion i Warszawa.
Att Halka nu ges på Theater an der Wien är den polske världstenoren Piotr Beczałas förtjänst. Han lär ha önskat sig denna opera inför sin debut i detta Wiens andra operahus som med sin repertoarmässiga vidsynthet inte heller verkar ha varit senfärdigt med att nappa på förslaget.
Uppsättningen är en samproduktion med Teatr Wielki i Warszawa (med premiär den 11 februari 2020) signerad den polske regissören Mariusz Treliński och den slovakiske scenografen Boris Kudlička, inte helt obekanta för Stockholmsoperans publik då de var de som satte upp Szymanowskis Kung Roger i våras.
Treliński har arbetat med filmregi, det märktes på ett fördelaktigt sätt i Kung Roger och det märks även i denna genomarbetade inscenering av Halka, där handlingen förlagts till det kommunistiska Polen och ett uppsnofsat hotell vars vinklar och vrår av speglar och glas exponeras av en vridscen. Av isbjörnen i entrén att döma kanske i någon vintersportort i Karpaterna. Zakopane nämns i programbladet.
Halka är en på hotellrestaurangen anställd från trakten (egentligen en livegen bondflicka), som när operan börjar är inne i en framskriden relation med den fattige adelsmannen Janusz, som står i begrepp att gifta sig med hotellförvaltarens dotter, och även bär på dennes barn. Vid nedkomsten är barnet dött och i en stark scen ställs begravningen av det dödfödda barnet mot bakgrundens bröllopsprocession.
Under uvertyren spelas händelseförloppet upp i koncentrat. Ett sökande med ficklampor antyder att något allvarligt inträffat och Janusz vaknar ångestriden upp på sitt hotellrum. Antydda drömscener blandas med realistiska inslag och flashbacks som löser upp tidskronologin och skapar en ödesmättad atmosfär. En död kropp läggs i en svepning och tragedin bekräftas.
Moniuszkos musik följer tidens konventionella operatradition med franska, italienska och tyska förebilder, men får också en personlig prägel genom sitt införlivande av polska dansrytmer och ett slaviskt sentiment.
De traditionella danserna; den berömda mazurkan (under socialisttiden framförd i polsk tv varje nyårsdag) och de vilda ”bergsdanserna” (Goralské tance) blir i det vältajmade händelseförloppet inga showstoppers utan integreras smidigt i det rappa skeendet där bröllopsgästernas festande kontrasteras mot hotellpersonalens köksbestyr och understryker de realsocialistiska klasskillnaderna.
Två av dagens internationellt mest kända polska sångarna ger vokal stadga åt de två manliga rollerna; barytonen Tomasz Konieczny som den streberaktige, men samvetsplågade Janusz och bondpojken (här servitören) Jontek (Piotr Beczała), den senare i operans mest älskade nummer, Szumia jodły, där han ger smäktande uttryck för sin hopplösa kärlek till barndomsvännen Halka.
Den amerikanska sopranen Corinne Winters sjunger den olyckligt stolta Halka med klangskön lyrisk-dramatisk sopran, inte minst i andra aktens aria Gdyby rannym słonkiem där hon vandrar ut bland omgivningens kala björkstammar. Att ta sig an rollen på polska är imponerande.
Den polske dirigenten Łukasz Borowicz, till vardags hemmahörande i Poznań (och för övrigt inbegripen i ett projekt med Hugo Alfvéns symfonier på skivmärket cpo) lyfter känsligt fram partiturets obligata instrument och ser till att operans musikaliska dräkt får en för wienpubliken attraktiv och välbalanserad utformning.
Om Halka är tragedin par excellence är Jacques Offenbachs operett König Karotte (på franska Le Roi Carotte – Kung Morot) ett stycke bländande galenskap, här utformad som en överdådig familjeföreställning med inte så få barnskratt i publiken.
Le Roi Carotte komponerades i efterdyningarna av Pariskommunen och fransk-tyska kriget efter att andra kejsardömet brutit samman och anklagelser för landsförräderi haglat mot Offenbach från båda sidor om Rhen.
Inte alls oberörd visade han ändå att han var ”still going strong” och levererade tillsammans med sin librettist Victorien Sardo ett operettspektakel utan dess like, men med den politiska satiren dämpad för att inte reta upp monarkister eller republikaner i publiken.
”Kung Morot”, en ”opéra-bouffe-féerie” i fyra akter och arton bilder, hade premiär på Théâtre de la Gaïté 1872. Texten bygger på en saga av E.T.A. Hoffmann och den prilliga handlingen med sina galna upptåg och resor i tiden och geografin är förlagd till det fiktiva landet Krokodyne där kung Fridolin XXIV (en välljudande Carsten Süss) försatt landet i ekonomisk kris med sitt slösaktiga leverne.
För att lösa krisen tänker han gifta sig med prinsessan Kunigunde (en extravagant och ampert skönsjungande Julia Koci) från grannlandet Krackhausen för att få tillgång till hennes hemgift. Men trollpackan Kalebasse (en mycket rolig Christian Graf) sätter käppar i hjulet genom att uppvigla den kungliga grönsaksträdgårdens rotfrukter till att genomföra en statskupp med Kung Morot i spetsen. Sällan har väl rotfruktskostymer fått en så naturalistisk utformning som i Susanne Hubrichs kongeniala masker.
Kabinettet och folket hyllar de nya ledarna och Kunigunde som otåligt väntat på audiens hos Fridolin byter sida och ställer in sig på att bli morotshustru. Polischefen Pipertrunck (Marco Di Sapia) sjunger kappvändandets lov i en snitsig ”diplomatkuplett” och i en sprallig ensemble får den folkförbrödrande järnvägen en hyllning; ”järnvägsspår istället för kanoner”. Det är bara några av numren i denna överdådiga operett där Offenbach även har lånat motiv och rytmer från Pariskommunens kampsånger (men aktat sig för dess politiska budskap) och utarbetat scener i större skala som föregriper operan Hoffmanns äventyr.
Naturligtvis får både Donald Trump och Boris Johnson sig en känga, det hade man väl kunnat räkna ut med lilltån med tanke på de associativa kalufserna hos dessa båda herrar, men det stannar med det. Politiskt användbar, förutom budskapet att makt i största allmänhet korrumperar, är knappast Kung Morot inte heller idag.
I den grälla och crazyartade uppsättningen, som är en påkostad och välgjord samproduktion med operan i Hannover, ramlar vi även in i Versailles slottssalar, dimper ner i Pompeji strax innan vulkanen Vesuvius får sitt utbrott och hamnar i Afrika.
Hur gick det då med Kung Morot? Ja, naturligtvis tröttnade folket även på honom, men då han var oåtkomlig för människohand fick en apa (en dansare i blackface) hämtas hem från Apön (!) för att försätta honom i ett tillstånd av förskrumpning. Fridolin (Napoleon III?) återinstalleras på tronen med sin nya kärlek, den betydligt mindre korrumperade Rosée (en kvittrig Elisabeth Schwarz med fina koloraturer) och jag undrar varför inte Offenbach-året har uppmärksammats här hemma.
Henry Larsson
Stanisław Moniuszko: Halka (Nyproduktion)
Theater an der Wien, 19 december 2019 (Premiär 15 december 2019)
Regi: Mariusz Treliński
Scenografi: Boris Kudlička
Kostym: Dorothée Roqueplo
Hår- och make-up-design: Łukasz Borowicz
ORF Radiosymphonieorchester Wien, Arnold Schoenberg Chor
Koreografi: Tomasz Wygoda
Ljus: Marc Heinz
Dirigent: Łukasz Borowicz
Halka: Corinne Winters
Janusz: Tomasz Konieczny
Jontek: Piotr Beczała
Stolnik: Alexey Tikhomirov
Zofia: Natalia Kawałek
Jacques Offenbach: König Karotte (Nyproduktion)
Volksoper, Wien, 20 december 2018 (Premiär 23 november 2019)
Regi: Matthias Davids
Scenbild & projektioner: Mathias Fischer-Dieskau
Kostym: Susanne Hubrich
Koreografi: Kati Farkas
Ljus: Michael Grundner
Dirigent: Guido Mancusi
Orchester & Chor der Volksoper Wien
Fridolin XXIV: Carsten Süss
Robin: Manuela Leonhartsberger
Rosée-du-Soir: Elisabeth Schwarz
Prinzessin Kunigunde: Julia Koci
König Karotte: Sebastian Reinthaler
Hexe Kalebasse/Zauberer Quiribibi: Christian Graf
Pipertrunck: Marco Di Sapia
