Jules Massenet: Cendrillon
Solister: Danielle de Niese, Kate Lindsey, Lionel Lothe, Nina Minasyan, Agnes Zwierko, Eduarda Melo, Julie Pasturad, m.fl.
London Philharmonic Orchestra
The Glyndebourne Chorus
Dirigent: John Wilson
Regi: Fiona Shaw
Scenografi: Jon Basur; kostym: Nicky Gillibrand; ljus: Anna Watson
Inspelning från Glyndebourne 2019
Opus Arte OA1303D [1 DVD]
Fiona Shaws inscenering av Jules Massenets Cendrillon i Glyndebourne liknar inte något annat. Allt är vackert, allt är ”magiskt” (i ordets moderna betydelse) och allt är inbäddat i sockervadd. Den elaka styvmodern och hennes vidriga döttrar är bara lite pikant småonda, innerst inne är även de snälla och alla andra är godare än goda. Den goda fén, som också är Cendrillons gudmor, begår visserligen en dödssynd genom att vifta med en cigarrett men annars är hon både god och vacker. Drömprinsen, Prince Charming, är naturligtvis god och dessutom könlös. Bättre kan det inte bli; för självklart är slutet gott och alla är snälla mot varandra precis som det skall vara i en riktig saga. Släng dig i väggen Walt Disney, din tecknade Cinderella känns urvattnat frisk i jämförelse!
Och musikaliskt då? Som barn av La belle époque var Jules Massenet inte vän av skarpa dissonanser och bombastiska klangmattor. Dirigenten John Wilson tar fasta på detta och låter sirapen flöda i allt örongodis. Solistinsatserna är genomgående på topp. Danille de Niese är rent underbar i titelrollen och sekunderas utsökt av Kate Lindseys Prince Charming och Nina Minasyans perfekta koloraturer som den goda fén. De långa balettinslagen är också en ren fröjd för ögat.
Men sötman blir för mycket mitt i all denna perfektion. Det känns som måste man tvätta öronen med något riktigt raspigt, typ Kurt Weill eller Hans Werner Henze.
Sagan om Askungen, flickan som hunsas av sin elaka styvmor och sina halvsystrar och sedan med hjälp av skönhet, dygd och stort mått av trolldom vinner den ädle prinsen, har urgamla anor. Från antikens berättelser flyttade den in i den europeiska berättartraditionen i en mängd olika varianter. En av de mest kända bearbetningarna gjordes av fransmannen Charles Perrault i Contes de ma mère l’oie (Gåsmors sagor) från 1697.
Massenets Cendrillon uruppfördes på Opéra-Comique i Paris 1899. Librettot var skrivet av Henri Cain efter Perraults berättelse. Men han var långt ifrån först med en operabearbetning: Niccolò Isouards Cendrillon kom i början av 1800-talet och några år senare, 1817, hade Gioacchino Rossinis La cenerentola premiär. Med tillgång till uppförandehistoriken kan man också konstatera att det blev Rossini som vunnit konkurrensen om den mest uppförda Askungeoperan.
Lars-Erik Larsson
