Du visar för närvarande Schweizisk frihetskamp i vintrig dystopi

Schweizisk frihetskamp i vintrig dystopi

Theater an der Wien, Wien, 23 oktober 2018
Gioacchino Rossini: Guillaume Tell

Foto: Jane Archibald (Mathilde) och John Osborn (Arnold Melchthal) © Moritz Schell

För ett par år sedan gavs i Hamburg en uppsättning av Rossinis opera Wilhelm Tell (Guillaume Tell) där den legendomspunna frihetskampen mot de österrikiska habsburgarna framställdes som ”främlingsfientlig” och ”avvisande av den andre”. Regissörens tes var att Rossini egentligen var emot kampen för ett fritt och enat Schweiz. Däremot ansågs schweizaren Arnolds och den habsburgska prinsessan Mathildes gränsöverskridande kärlek vara ett ”utopiskt överskott för vår tid”. Det var en läsart som ställde allt på huvudet skulle man kunna säga.

Den tyske regissören Torsten Fischer går inte riktigt lika långt, även om inte han heller vill se någon frihetshjälte i Wilhelm Tell, utan snarare en ”manipulatör” i ett inbördeskrig där också habsburgarna är en slags schweizare (från kantonen Aargau). Hur som helst verkar det som att även mytens Wilhelm Tell och det av kantonerna Schwyz, Uri och Unterwalden år 1291 skapade schweiziska edsförbundet, kan uppfattas lite hur som haver.

Att Tell skulle vara en ”manipulatör” märktes i alla fall inte särskilt märkbart i Fischers uppsättning av operan på Theater an der Wien, där några fina scenbilder blandades med det vid det här laget rätt uttjänta regi- och scenografigrepp.

Redan under den fyrdelade uvertyrens inledande avsnitt med fem soloviolonceller och kontrabasar återges ett vinterlandskap där två män just varit inbegripna i en kamp som slutade med dråp. När stormen brakar loss reser sig döda ur snödrivorna. Snön skottas undan och ett motstånd formeras till den berömda ritten. I första aktens inledningsscen firas i vinterkylan ett massbröllop. Kören utgörs av vitklädda brudar och kostymklädda brudgummar som svänger med armarna i vida gester eller puttar på gungor. I bakgrunden står ett långbord uppdukat till fest. Vridscenen varierar perspektivet och idyllen rasar när en blodig man med yxa störtar in med hjärtskärande vittnesmål.

Scenografin, som huvudsakligen består av linor och stålramper, återger en dystopisk förtryckarstat med jättelika ledarporträtt à la Franco och kamouflageklädda kpistsoldater. Brungula molnskyar skapar en känsla av dovhet och bränd jord.

När ett nummer ur balettmusiken i fjärde akten drar igång med sin kvinnobrutalitet får jag en snabb déjà vu-upplevelse av liknande koreograferade illdåd i Meyerbeers Profeten i Berlin i vintras.

Lite väl pojklekspubertalt är det också att låta soldaterna föreställningen igenom springa runt och vifta med vapen, istället för att skapa skräck genom sin blotta närvaro.

Sångligt är det emellertid en föreställning på mycket hög nivå.

Wilhelm Tell själv sjungs uttrycksfullt med varm timbre och fina höjder av den tyske barytonen Christoph Pohl, inte minst i sin enda aria i operan innan han med sin välriktade armborstpil klyver det berömda äpplet på sonen Jemmys (Anita Rosati) huvud. Även om operan är uppkallad efter honom så hamnar han oundvikligen lite i skuggan. Arnold och Mathilde, som Rossini skänkt betydligt mer utrymme och musikalisk extravagans, dominerar första hälften av operan så pass mycket att den egentligen skulle kunna vara uppkallad efter dem.

Amerikanen John Osborn, som sjungit Arnold otaliga gånger, tar fram både nyanser och bravur i Arnolds krävande tenorparti med dess höga tessitura och många höga c:n. Bara mordet på brodern Melchtal (en utmärkt Jérôme Varnier) kan i den gripande tersetten i andra akten slutligen förmå även honom att gripa till vapen.

Hans älskade, den habsburgska prinsessan Mathilde som också hon ansluter sig i kampen, tolkas själfullt och med fin känsla för minutiöst utmejslade vokallinjer av den unga amerikanska sopranen Jane Archibald. Rossini har skänkt Mathilde mycket av sin vackraste musik. Först i den vindlande arian i tredje akten, där hon upprört tar farväl av den plötsligt kampberedde Arnold, släpper han i denna sin sista och mest romantiska opera för första gången lös koloraturtirader som påminner om den Rossini som en gång var.

Starka insatser gör även den kroatiske basen Ante Jerkunicas fascistuniformerade Gesler, som dukar under för Wilhelm Tells hand uppe på en stålbrygga, liksom den prydligt skönsjungande Edwin Crossley-Mercer som Tells medsvurne Walter Fürst. Robusta insatser kommer också från Arnold Schoenberg-kören och Wiener Symphoniker under dirigenten Diego Matheuz.

I slutscenen med dess berömda och märkliga körapoteos, förebådande det fria Schweiz och bländande vackert framförd, kunde man gärna ha skippat Friedrich Hölderlins förnumstigt utplacerade diktrader i pedagogiskt läsvänlig storstil.

Henry Larsson

Gioacchino Rossini: Guillaume Tell (Nyproduktion)
Theater an der Wien, Wien, 23 oktober 2018 (Premiär 13 oktober 2018)
Regi: Torsten Fischer
Scenografi & kostym: Herbert Schäfer & Vasilis Triantafillopoulos
Dirigent: Diego Matheuz
Wiener Symphoniker, Arnold Schoenberg Chor
Guillaume Tell: Christoph Pohl
Arnold Melchthal: John Osborn
Mathilde: Jane Archibald
Hedwige: Marie-Claude Chappuis
Jemmy: Anita Rosati
Melchthal: Jérôme Varnier
Gesler: Ante Jerkunica
Walter Fürst: Edwin Crossley-Mercer