Deutsche Oper, Berlin, 24 mars 2019 – Premiär
Alexander von Zemlinsky: Der Zwerg
Enaktsoperan Der Zwerg (Dvärgen) av den österrikiske kompositören Alexander von Zemlinsky (1871–1942), med libretto av den unge manusförfattaren och tidiga filmregissören Georg Klaren (1900–1962), är baserad på Oscar Wildes sagosamling A House of Pomegranates (1891): ”The Birthday of the Infanta”. I Wildes berättelse säljs en dvärg till det spanska hovet som en födelsedagspresent till prinsessan, infantan (en iberisk kunglig titel för regentens döttrar), på hennes tolvårsdag. Dvärgen tror att prinsessan är förtjust i honom men får till slut se sin egen spegelbild och blir då förskräckt. Han betraktas som en leksak av prinsessan och dör av brustet hjärta.
I Klarens libretto fyller infantan Donna Clara arton, inte tolv, och är uttalat kall, bortskämd och nästintill hjärtlös. Hon har av sultanen fått en dvärg som födelsedagspresent, denne är ovetande om sin fysiska uppenbarelse och blir betagen i prinsessan. Han sjunger en kärlekssång till henne och föreställer sig vara hennes modige riddare. Prinsessan leker dock med honom och ger honom en vit ros. Hon vet att dvärgen har levt i en avskild tillvaro och att han aldrig har insett hur han ser ut. Han får se sin spegelbild för första gången och försöker uppjagat få prinsessan att kyssa honom, men hon avvisar honom och kallar honom ett monster. Dvärgen dör, förkrossad, samtidigt som prinsessan återvänder till festen och dansen.
Genom berättelsens iscensättning vid det spanska hovet, Wildes saga och von Zemlinskys opera, blir Der Zwerg en internationell, europeisk historia, med ett vidsträckt tankegods om outsiders och utanförskap. Operan är självbiografisk och kan ses som en kommentar om von Zemlinskys relation med sin kompositionsstudent Alma Schindler vid sekelskiftet. Hon förförde sin lärare men övergav sedan honom när hon träffade Gustav Mahler 1901. I sina memoarer beskrev hon von Zemlinsky bland annat som ”en gräslig gnom”. Hans relativa utanförskap i musikaliska kretsar i Wien och Prag gestaltas även i dvärgens parallella verklighet. Många av dessa trådar sammanvävdes 1908, då von Zemlinsky var på premiären av Franz Schrekers balett Der Geburtsdag der Infantin (också baserad på Wildes berättelse) och då satt bredvid paret Mahler.
Der Zwerg komponerades för hundra år sedan, 1919, orkestrerades 1921 och uruppfördes i Köln året därpå. Von Zemlinskys andra enaktare, Eine florentinische Tragödie (1915–1916, även den baserad på en ofullbordad pjäs av Oscar Wilde med samma titel), sattes upp tillsammans med Der Zwerg 1981 i Hamburg.
Uppsättningen på Deutsche Oper inleds med en prolog bestående av Arnold Schönbergs Begleitungsmuzik zu einer Lichtspielscene für Orchester (1930, op. 34). Den dramatiska musiken, slående modern i jämförelse med von Zemlinskys, passar i detta sammanhang (von Zemlinsky undervisade Schönberg i kontrapunkt; han var den ende lärare som den store modernisten formellt hade). Prologen gestaltar von Zemlinskys och Alma Schindlers förhållande, då Alma (här gestaltad av Adelle Eslinger) först förför Alexander (Evgeny Nikiforov) och sedan tvingar honom att se sig själv i spegeln. Innan hon går stöter hon fysiskt bort honom. Scenen tar endast upp en del av scenutrymmet och ramas på så vis in likt ett fotografi för att även markera tidsdistansen till operan.
Der Zwerg inleds med förberedelsen av prinsessans födelsedagspresentsutdelning. Infantan (den ryska sopranen Elena Tsallagova) gör en övertygande insats som barnslig och bortskämd prinsessa i övergången till vuxen från tonåring. Kammarherren Don Estoban (Philipp Jekal), hovdamen Ghita (Emily Magee) och hennes biträden går igenom listan över presenter från diverse furstar. I denna scen uttrycks ett tydligt distanserande och orientaliserande perspektiv: den ”bästa” presenten är den från sultanen, men för att den är så ”vedervärdig” (”das schönste ist scheußlich”). I detta kan möjligen en samtidspolitisk kommentar läsas in: den siste ottomanske sultanen avsattes i november 1922 i första världskrigets efterdyningar, ett halvår efter att operan uruppfördes. Under festförberedelserna beskriver Don Estoban dvärgen som närmast tidlös: han är ”över tjugo år, eller lika gammal som solen”. Inför presentutdelningen till prinsessan samlas alla former av speglar in för att dvärgen inte ska bli varse sitt utseende, här med en blinkning till användningen av moderna kameror och mobiltelefoner. Prinsessans barnslighet och bortskämdhet framhävs här. När dvärgen gör entré gör han det i dubbel skepnad, som just dvärg (gestaltad av Mick Morris Mehnert) och som sångare (David Butt Philip). Dvärgen, presenten, är utstyrd för att dirigera den del av orkestern som nu sitter på scen. Hänvisningen till von Zemlinsky själv är knappast särskilt förtäckt, kanske inte heller när orkestern går till attack och börjar slå sönder sina instrument.
I sin bortskämda hjärtlöshet driver prinsessan med dvärgen, som hon betraktar som ett objekt, som just en ”leksak”. Hon ger honom en vit ros, här i form av en ballong; han är ”vacker som Donatellos David”. Dvärgen tar henne på orden och blir övertygad om att hon är lika kär i honom som han är i henne, samtidigt som han erkänner att han inte vet vad kärlek är, men att ”om kärlek är skräck” är han förälskad. Han har tillbringat tio år till sjöss och har någon gång anat sin egen spegelbild i ett blankt svärd; han har då slagits mot vad han uppfattade som ett spöke. Nu ställs dvärgen inför en spegelvägg och får slutligen se sig själv i vad som är uppsättningens höjdpunkt: här möts de två gestaltningarna av dvärgen, som rör sig synkroniserat på vardera sidan spegelväggen, som ett skrank mellan hans inre och yttre, detta till stor effekt. Han kan eller vill inte förstå att den andre är han själv, och utbrister förtvivlat att ”han är… som jag”, samtidigt som han välter ner de skulpturbyster som omger honom. I slutet konfronterar dvärgen prinsessan och vädjar till henne att säga att det inte är sant att han är så förskräcklig. Hon är emellertid konsekvent i sin avvisande kyla och klargör att för henne är han inte ens en människa utan ett monster: han är ”som ett djur”. Dvärgens två gestalter ger sig på varandra och segnar till marken. Prinsessan klagar över att hennes ”leksak” visst har gått sönder och punkterar ballongen, den vita rosen, på väg tillbaka till festen (”jag dansar vidare”). Dvärgens sista ord innan han dör är att be Ghita, hovdamen, som uttrycker sympati för honom (den enda som gör så) om prinsessans vita ros. Dramat och föreställningen avslutas med att kammarherren Don Estoban ställer upp en byst föreställande von Zemlinsky.
Musiken är relativt konservativ för sin tid och kan beskrivas som senromantisk, vilket delvis förklarar varför verket snabbt tappade i popularitet och sedan 1930-talet inte framfördes på nästan ett halvt sekel. En bidragande orsak till detta är svårigheten att finna en lämplig solist till huvudrollen. David Butt Philip har en stark, klar stämma och hanterar i den här uppsättningen den krävande tenorrollen väl. I Pär Lagerkvists roman Dvärgen (1944) skildras en ond figur som distanserar sig från människorna. Till skillnad från Lagerkvists huvudperson som har trakasserats livet igenom för sin förkrympta gestalt och kan sägas förkroppsliga det onda i människan, är dvärgen i von Zemlinskys opera smärtsamt omedveten om omgivningens reaktioner tills de i ett slag uppenbarar sig för honom. Han definierar kärlek som rädsla och underkastelse, och personifierar utfrysning och utanförskap. Den gripande berättelsen berör och iscensättningen på Deutsche Oper säger mycket om vår tid: det känns inte som en övertolkning att i konfiskerandet av speglar (mobiltelefoner) från hovdamsentouragets handväskor vid presentutdelningen se en medvetet illa dold samtidskommentar om narcissism och egocentricitet. Der Zwerg må vara självbiografisk men är även allmänmänsklig: dvärgen kan i olika utsträckning kanske sägas representera oss alla.
Frederick Whitling
Alexander von Zemlinsky: Der Zwerg
Deutsche Oper, Berlin, 24 mars 2019 – Premiär
Regi: Tobias Kratzer
Scenografi & Kostym: Rainer Sellmaier
Dirigent: Donald Runnicles
Orchester und Chor der Deutschen Oper Berlin
Donna Clara: Elena Tsallagova
Ghita: Emily Magee
Der Zwerg: David Butt Philip
Der Zwerg (gestaltning): Mick Morris Mehnert
Don Estoban: Philipp Jekal