Isarphilharmonie, München, 3 November 2023
Sergej Rachmninov: Pianokonsert nr. 3
Dmitrij Sjostakovitj: Symfoni nr. 10
Den polske dirigenten Krzysztof Urbanski har under det senaste decenniet skapat sig ett namn i musikvärlden och redan hunnit dirigera de stora europeiska orkestrarna. Men debuten hos Münchens anrika Symphonieorchester des Bayerischen Rundfunks (BRSO) dröjde och först i torsdags klev han för första gången på podiet framför orkestern. Programmet var fullspäckat med två ryska mästerverk: Sergej Rachmaninovs tredje pianokonsert, även känd som Rach 3, samt Dmitrij Sjostakovitjs tionde symfoni.
Vid flygel satt ingen mindre än det ryska pianofenomenet Evgeny Kissin, som väl inte behöver någon vidare introduktion – Rachmaninovs musik har han framfört i flera decennier och den tredje konserten har även förevigats på skiva med Seiji Ozawa på RCA (1993). Under fredagskvällen visade Kissin just det han har varit berömt för genom karriären: teknisk skicklighet och makalös virtuositet i första satsen, känslomässig medvetenhet och empati för det vemodigt lyriska i andra satsen. Till slut ger han även prov på kraft och uthållighet i sista satsen. Samarbetet med Urbanski fungerade alldeles utmärkt där pianist och dirigent hittade bra balans och tempoväxlingarna fungerade superbt. Det enda frågetecknet gällde Urbanskis en aning för långsamma tempo i första satsens huvudtema. Kissin avslutade sin insats för kvällen med fyra (!) extranummer, en vals och två mazurkor av Chopin samt en vals av Brahms.
Efter paus var det dags för Sjostakovitjs tionde symfoni. Det var Sjostakovitjs första symfoniska verk sedan 1945 och hans förödmjukelse till följd av de ”antiformalistiska” utrensningarna 1948, då han avskedades från sina lärartjänster i Moskva och Leningrad. Under perioden mellan 1945 och Josef Stalins död 1953 representerade han Sovjetunionen vid en rad så kallade ”internationella fredskongresser”. I mars 1953 hade ett stort antal seriösa verk samlats i Sjostakovitjs lådor i väntan på att antingen uruppföras eller rehabiliteras. Det sägs att den tionde symfonin handlar om ”Stalin och Stalinåren”, även om denna teori fortfarande är omdiskuterad.
Symfonin är känd för sin intensitet och sina dramatiska kontraster. Urbanski och BRSO utforskade hela spektrumet av känslor i musiken, från grubblande och introspektiva passager till stunder av triumf och jubel. BRSO spelade uttrycksfullt med en idealisk mjukhet i de tystare passagerna och med kraft och intensitet i de dramatiska delarna, där Urbanski lyckades få fram de unika klangkaraktärerna och kontrasterna mellan symfonins olika satser. Han hade även full kontroll över tempoväxlingarna som kunde återspegla symfonins känslomässiga innehåll och dramatiska berättelse. Urbanski fick därmed en strålande debut med BRSO och det märktes inte så lite på publikens mottagande efteråt.
Yehya Alazem
