Det Kongelige Teater/Operaen, Köpenhamn, 14 november 2019
Richard Wagner: Tristan und Isolde
DR Koncerthuset, Köpenhamn, 15 november 2019
Verk av Joseph Haydn och Gustav Mahler
Det Kongelige Teater i Köpenhamn har under senare år stuckit ut bland Nordens operahus och visat upp en suverän konstnärlig nivå. Mycket har förstås byggts upp under en längre tid sedan Operaen på Holmen invigdes 2005 och det lyckade samarbetet mellan regissören och operachefen Kasper Holten och dirigenten Michael Schønwandt, men även efter att båda har lämnat institutionen. Kasper Holten återvände också till huset hösten 2018 efter att ha varit chef på Covent Garden i några år.
Tristan och Isolde är likt Wagners övriga operor ett allkonstverk där ett tillfredsställande framförande kräver såväl en lyckad iscensättning med övertygande regi av kärleksdramat som orkester, dirigent och sångare av högsta rang.
På Köpenhamnsoperan har den brittiska regissören Natascha Metherell kommit med ett något annorlunda koncept i form av ett halvsceniskt, eller om man snarare ska kalla det halvkonsertant, framförande med fokus snarare på operans karaktärer och personregi än en helhetsuppsättning med avancerad teater. Detta till trots så kändes framförandet inte alls bristfälligt tack vare Karin Gilles minimalistiska och stilfulla scenografi och stämningsfulla ljusdesign. Efter en rad misslyckade uppsättningar jag har sett i åtskilliga europeiska operahus de senaste åren så måste jag erkänna att jag snarare kände en lättnad över att för en gångs skull slippa störningsmoment som knappast tillför detta musikdrama någonting.
Musikaliskt höll föreställningen en mycket hög nivå. Den tyske dirigenten Lothar Koenigs ledde Det Kongelige Kapel med ett järngrepp och levererade en temperamentsfull tolkning med ett passionerat och välslipat orkesterspel. Möjligtvis kunde orkestern ha varit lite tätare under förspelet men orkestern höjde sig för varje takt som gick under spelets gång.
Det är mycket vanligt idag att höra en Isolde med antingen ett svajigt vibrato som wobblar igenom rollen eller en för slank röst som saknar intensitet. Sådana farhågor besannades lyckligtvis inte denna kväll när den danska sopranen Ann Petersen tog sig an detta svåra parti. Förutom att besitta en solid teknik med ett väldoserat vibrato så gjorde även Petersen med sin dramatiska och nyansfulla sopran en lysande rolltolkning som kröntes med en vackert klingande Liebestod i operans slut.
I den brittiske tenoren Christopher Ventris fick man en trovärdig Tristan som hade såväl både den klarhet och bärighet som krävs. Man hörde emellertid att rösten har sina bästa år bakom sig, men sett till helheten levererade han en gedigen insats, inte minst i den mycket anspråksfulla tredje akten.
Sångarna i övriga rollerna imponerade också, och då kanske mest den schweiziska mezzosopranen Claude Eichenberger som gjorde en varm och intensiv Brangäne. På herrsidan gjorde Egils Silins(Kurwenal) Kyungil Ko (Kung Marke) och Paul Curievici (Melot) övertygande insatser.
Dagen efter bar det av till ännu ett relativt nybyggt musikhus; nämligen Danmarks Radios Konserthus, eller DR Koncerthuset som det kallas. Konserthuset byggdes 2009 och har sedan dess varit hemmalokal för DR SymfoniOrkestret, DR Big Bandet, DR UnderholdningsOrkestret, DR VokalEnsemblet och DR KonsertKoret.
Denna novemberafton skulle den unga schweiziske dirigenten Lorenzo Viotti leda DR SymfoniOrkestret i symfonier av Joseph Haydn och Gustav Mahler. Viotti har under de senaste åren visat sig vara en väldigt motiverad dirigent med stora ambitioner, vilket även märktes denna kväll sett till hans fokuserade och fingertoppskänsliga musicerande.
I Haydns 102:a fick Viotti musiken att flöda med sin egen kraft. Han höll stadiga, om än något snabba tempi som gav tolkningen en frisk vind. Orkestern bjöd här på ett precist och lättsamt spel och visade enorm spelglädje, inte minst i finalsatsen.
Efter paus var det dags för Mahlers fjärde symfoni. Denna symfoni är uppbyggd kring sången Das himmlische Leben, en melodi som återfinns i olika former i alla satser och sången sjungs även i sin helhet av sopransolisten i symfonins final. Symfonin kräver inte lika stor orkester som i övriga Mahlers symfonier och grundstämningen i musiken är överlag ljus och lätt – kompositören själv karaktäriserade den som ”humoristisk och naiv”.
DR Symfoniorkestret var däremot något ojämnare här än i Haydns symfoni – stråksektionen skapade en varm och passionerad klang medan blåssektionen stundtals hade vassa attacker och spelade falskt från brasset. I fjärde satsen gjorde den unga tyska sopranen Anna Lucia Richter en fin insats, även om man kanske hade önskat sig en något varmare klang i rösten. Viotti hade bra kontroll över partiturets struktur och levererade som helhet en övertygande tolkning av symfonin.
Yehya Alazem
Det Kongelige Teater/Operaen, Köpenhamn, 14 november 2019
Richard Wagner: Tristan und Isolde
Regi: Natascha Metherell
Scenografi & kostym: Karin Gille
Tristan: Christopher Ventris
Isolde: Ann Petersen
Kung Marke: Kyungil Ko
Brangäne: Claude Eichenberger
Kurwenal: Egils Silins
Melot: Paul Curievici
DR Koncerthuset, Köpenhamn, 15 november 2019
Joseph Haydn: Symfoni nr 102
Gustav Mahler: Symfoni nr 4
DR SymfoniOrkestret
Dirigent: Lorenzo Viotti
Sopran: Anna Lucia Richter