Wiener Staatsoper, Wien, 18 december 2019
Olga Neuwirth: Orlando (Uruppförande)
Ett starkt orkestercrescendo och några våldsamma slag mot en boxningssäck. Så inleds Olga Neuwirths opera efter Virginia Woolfs queerfeministiska roman Orlando från 1928. Neuwirth har i december varit aktuell på Wiener Staatsoper med sitt uppmärksammade beställningsverk och lanseras också som den första kvinnliga tonsättare som fått sitt verk framfört i det ärevördiga operahuset. Få operabesökare lär ha varit likgiltiga, därtill är operan, som snarare är att likna vid ett multimediaverk, för kolossal och kontroversiellt utmanande.
Den österrikiska tonsättarinnan, född i Graz 1968, är en av de stora fixstjärnorna i dagens konstmusik. Gränslös, provokativ och oerhört begåvad. Kanske hon är mest känd för sin operaadaption av David Lynchs film Lost Highway i samarbete med nobelpristagaren i litteratur, Elfriede Jelinek, med vilken hon även har samarbetat i flera andra verk som till exempel hörspelet Der Tod und das Mädchen II (1999). I januari 2020 kommer KammarensembleN att framföra Neuwirths musik till Hans Karl Breslauers stumfilm från 1924, Die Stadt ohne Juden, i Stockholm inom ramen för programserien Judisk Kultur.
Virginia Woolfs Orlando, kallat världens längsta kärleksbrev och tillägnat älskarinnan Vita Sackville-West, är en spirituell och fantasifull skröna om kön och identitet. Under handlingens gång, som löper från år 1598 till Woolfs egen tid, hinner huvudpersonen bland annat vara adelsman vid drottning Elizabeths I:s hov, ambassadör i Turkiet och bilförare i 1920-talets England. Efter en filmatisering av romanen 1992 med Tilda Swinton i titelrollen får den väl (liksom filmen) sägas ha uppnått någon form av kultstatus.
Under sin tidsresa förvandlas den unge adelsmannen Orlando till kvinna, men bibehåller sin personlighet och karaktär. Transformeringen är helt odramatisk, och till skillnad mot i den betydligt brutalare Tristessa på Stockholmsoperan förra hösten (även den baserad på en feministklassiker), inte underkastad någon form av kastrationslusta gentemot det manliga könet. Tvärtom varnar Woolf i sin roman för vådan av att yvas över sitt kön och menar att det är ”den yttersta dårskapen – den värsta både man och kvinna kan hemfalla åt”. Det är lätt att associera Orlando-figuren till den 300-åriga primadonnan Emilia Marty i Janáčeks ungefär samtidigt tillkomna opera Fallet Makropulos, men där Emilia dryper av livsleda och cynismer bibehåller Orlando under sin odyssé en intellektuellt reflekterande hållning och ett ljust sinnelag.
Neuwirth och hennes team, inbegripet medlibrettisten Catherine Filloux, följer till en början Woolfs roman i hälarna, men i operans andra del där handlingen leder in i vår egen tid, blir det mer av bildkavalkad över 1900-talets politiska trauman och händelser. Inledningsvis visuellt överdådigt med vackra vinterlandskap och gamla biblioteksinteriörer projicerade på skjutbara kulisser. Vad poängen är med projiceringar en masse av judiska namn under Förintelsen (samtidigt som ett av dess offer, violinisten Alma Rosé spelar med i ett avsnitt från en inspelning 1928 av Bachs dubbelkonsert i d-moll), atombombssvampen, hyperkapitalistiska supermarkets och brinnande bilar – eller för den delen den excentriska 68-rörelsen, förblir oklart. Själv reduceras Orlando till något av en marginalfigur i det ofantliga klang- och bildhavet.
Musikaliskt är operan synnerligen komplex och mångskiktad med en mängd stilinfluenser där även pop och jazz blandas med förtätade cembalo- och körklanger från renässans och barock. Orkesterbesättningen är i det närmaste oöverskådlig, åtminstone vad de tre slagverkssektionerna anbelangar. Akustiska instrument blandas med elektroniska klanger, samplingar och ljudprojektioner. En högtalarförstärkt berättare (Anna Clementi) håller ihop berättelsen. Högtalarförstärkta är även sångarna som ofta smyckar ut sina vokallinjer med melismer i gammal stil.
Ändå uppstår balansproblem vilket gör det ibland svårt att uppfatta de vokala insatserna. Den amerikanska mezzon Kate Lindsey gör en beundransvärd insats i titelrollen och modulerar sin stämma i enlighet med de stilkrav som ställs; från traditionell operasång till raka, vibratolösa toner och regelrätt ”populärsång”. Den svenska sopranen Agneta Eichenholz, som gjorde en fin insats i Schrekers opera Der ferne Klang på Stockholmsoperan tidigare i höstas, sjunger den vackra, men svekfulla ryskan Sashas höga tessitura. Tyvärr är hon inte ensam om att komma till korta på grund av det överlastade och förstärkta instrumentariet.
Bättre till sin rätt kommer transartisten Justin Vivian Bond som gör en pregnant och minnesvärd insats som Orlandos vuxna barn. Den tyske dirigenten, tillika profilerade tonsättaren Matthias Pintscher gör ett grannlaga jobb för att omsätta partituret i klingande musik och se till att hålla jätteorkestern på rätt köl. Ett särskilt omnämnande förtjänar modegruppen Comme des Garçons vars brokiga och fantasifulla kreationer piffar upp anrättningen.
I slutet sjunger barn om flytande identiteter och att vår planet är i fara. Att vi behöver bygga en bättre framtid och att det måste ske idag. ”Greta” är alltså långt ifrån ensam om att slå på paniktrumman. För säkerhets skull skanderar kören ”Oss först! Vår ledare!”, kanske för att försäkra publiken att någon form av fascistiskt hot står för dörren? En liten pojke stiger till väders högt över scengolvet.
Det är uppenbart att Neuwirth fallit för tidens politiska skyttegravstänkande och vill väldigt mycket med sin opera. Kanske betydligt mer än en gång Virginia Woolf med sin roman, men det känns också som att hennes gränslösa kreativitet även inbegriper en avsaknad av sinne för proportioner, som om det viktiga är att trumma ut så mycket budskap som möjligt medan tillfälle ges. Särskilt konstnärligt är det inte. Snarare liknar det politisk plakatkonst och har föga med andemeningen i Virginia Woolfs spirituella berättelse att göra.
En avslutande jättesmocka mot den stackars slagpåsen får operapubliken att sätta sig käpprak i bänkarna, påminnande om att det är dags att rätta in sig i ledet. Den som inte är med oss är emot oss.
Henry Larsson
Olga Neuwirth: Orlando. Eine fiktive musikalische Biografie in 19 Bildern (Uruppförande)
Wiener Staatsoper, Wien, 18 december 2019 (Urpremiär 8 december 2019)
Regi: Polly Graham
Video: Will Duke
Scenografi: Roy Spahn
Kostym: Comme des Garçons
Hårkreationer: Julien D’ys
Masker: Comme des Garçons & Stephen Jones
Ljus: Ulrich Schneider
Live-elektronik & ljuddesign: Markus Noisternig, Gilbert Nouno, Clément Cornuau, Olga Neuwirth
Klangregi: Julien Aléonard
Rörelseregi: Jenny Ogilvie
Dramaturgi: Helga Utz
Dirigent: Matthias Pintscher
Orchester der Wiener Staatsoper, Chor, Chorakademie & Opernschule der Wiener Staatsoper
Orlando: Kate Lindsey
Berättare: Anna Clementi
Guardian Angel: Eric Jurenas
Queen/Purity/Friend of Orlando’s Child: Constance Hauman
Modesty: Margaret Plummer
Sasha/Chastity: Agneta Eichenholz
Shelmerdine/Greene: Leigh Melrose
Dryden: Marcus Pelz
Addison: Carlos Osuna
Duke: Wolfgang Bankl
Pope: Christian Meidl
Orlando’s Child: Justin Vivian Bond
