Philharmonie, Berlin, 30 december 2019
Nyårskonsert med musik av bl.a. George Gershwin, Kurt Weill, Leonard Bernstein
Berliner Philharmoniker
Dirigent: Kirill Petrenko
Sopran: Diana Damrau
En nyårskonsert är en nyårskonsert är en nyårskonsert… Nja inte hos Berlinfilharmonikerna. Kollegorna i Wien och Staatskapelle på Staatsoper må hålla fast vid Straussvalser respektive Beethovens nionde symfoni.
”Broadway Berlin” var istället lockropet för årets nyårskonsert med Berliner Filharmoniker. Den första med Kirill Petrenko som chefsdirigent och med koloratursopranen Diana Damrau som gäst.
Programmet plockade fram verk som alla har Broadwaykoppling och är barn av sin tid. Flera av dem förevigades även i Hollywoodklassiker som An American in Paris. Där fanns även en blinkning mot tjugotalet när vi hundra år senare står på tröskeln till ett nytt – med allt vad det kan innebära. Musik som inte tappat sin attraktivitet utan letat sig in bland klassikerna. Kanske just för att de behållit sin tydliga tidskoppling – för att citera Kurt Weill: ”Jag skriver musik för idag”.
Att engagera just Diana Damrau hade säkert sina goda föresatser. Men det ville liksom inte riktigt lossna för detta sångarproffs, mest beroende på att denna repertoar befinner sig utom räckhåll för hennes ljusa och högt belägna sopran. Musikal är ju inte heller något man gör så där vid sidan av, lätt och enkelt. Istället krävs erfarenhet och inte så lite botten i rösten för att nå fram.
Detta gjorde att pärlorna ur Richard Rodgers Carousel, Kurt Weills One Touch of Venus och inte minst Over the Rainbow av Harold Arlen bleknade – särskilt som orkestern fick gå på tå för att inte överrösta sången.
Istället blev det de längre orkesterstyckena som gav behållningen. Det blev inte minst brassets och slagverkets kväll. I Leonard Bernsteins symfoniska danser ur West Side Story briljerade orkestern i rytmer och där glimrade ”nya” klanger som Petrenko i vanlig ordning lyfte fram ur notbilden. Behållningen bland orkesterstyckena blev konsertsviten ur Kurt Weills Lady in the Dark. Här strålade elementen samman; det rytmiska bettet och svärtan från samarbetena med Bertolt Brecht med klanger och rytmer inspirerade av vistelsen i nya världen. Man blir utan vidare intresserad av att höra mer av Weills produktion i USA.
George Gershwin omgav konserten med ouvertyren till Girl Crazy och An American in Paris som avslutning på det officiella programmet. Gershwin utgör eleganten bland dessa kompositörer som kombinerar jazz och underhållning med klassiska former. Läckert och, som bänkgrannen uttryckte det, spelat med sidenhandskarna på.
De var de två extranumren som väckte publikens jubel till liv. Diana Damrau fick sin beskärda del efter I could have danced all night av Frederick Loewe. Styrkan i jublet övergick sedan till orkan när publiken kvitterade orkesterns uppvisning av briljans och dynamo i The Ride of the Cossacks av Franz Waxman.
Så här inför ett nytt musikår kan man bara hålla med Kurt Weill: ”Jag har aldrig gjort skillnad på seriös och lättare musik. Det finns bara god och dålig musik”. Det kan vi hålla med om! Även om skillnaden ligger i lyssnarens öron.
Alexander Husebye
