Bayerische Staatsoper, München, 2 juli 2019
Richard Strauss: Salome
Bayerische Staatsoper, München, 3 juli 2019
Vincenzo Bellini: Norma
Kirill Petrenkos tid på Bayerische Staatsoper i München har varit mycket framgångsrik när det gäller samarbetet med husets orkester. Inför nyproduktionen av Richard Strauss Salome med Petrenko på orkesterpulten kunde förväntningarna sålunda inte vara annat än höga. Petrenko hade redan satt avtryck med några Strausspärlor som Die Frau ohne Schatten och Ariadne på Naxos och man kunde nästan ta på spänningen i publiken när han klev upp på pulten. Dock är det inte han som får inleda denna Strauss-kväll, utan istället spelas Nun will die Sonn’ so hell aufgeh’n ur Gustav Mahlers Kindertotenlieder från en högtalare.
I sin nyuppsättning för sommarfestspelen på Münchenoperan har den polske regissören Krzysztof Warlikowski förlagt handlingen i Salome till en dysfunktionell, judisk familj i Polen under andra världskriget, där oron över händelseutvecklingen utlöser stort kaos. Dock larvar den ouppfostrade dottern Salome runt utan minsta tanke för vad som kan hända henne och resten av familjen. Istället för att dansa med sju slöjor så dansar hon med döden, gestaltad av en kraniemaskerad dansare. Małgorzata Szczęśniaks scenografi är enkel och består av en stor sal i ett bibliotek med rödlackerade träväggar. I mitten öppnar sig en belyst gång där Salome dansar senare i operan medan rörliga orientaliska bilder spelas upp på den bakre scenväggen. Allt detta är i sig inget problem i uppsättningen som trots allt är stilren och skickligt regisserad, men när det kommer till Jochanaan blir frågetecknen alldeles för stora. När Salome tidigt i operan kallar upp honom dyker han upp från källaren, försvinner ett tag och visar sig senare igen efter Salomes slutscen för att röka en cigarett. Istället för hans huvud på ett fat får Salome en zinklåda i present som tack för sin dans. Vad som finns i lådan får vi aldrig veta, men kan ana oss till. På något sett har Warlikowski emellertid glidit alldeles för långt från handlingens kärna vilket gör att uppsättningens effekt förtas.
Wolfgang Koch, som sjunger Jochanaan, klarar uppgiften utan att imponera, medan den slovakiske tenoren Pavol Breslik bjuder på frisk sång i Narraboths roll. Michaela Schuster och Wolfgang Ablinger-Sperrhacke gör övertygande insatser som Herodias respektive Herodes. Schuster har en suverän mörk mezzo som sätter stark prägel på rollen, medan Ablinger-Sperrhackes smala, enformiga karaktärstenor utmärkt passar i rollen som Herodes.
I titelrollen gör Marlis Petersen en livfull och intelligent gestaltning av Salome. Hennes röst har en elegant mörk klang och flyter fritt över hela registret. Hon är sångligt mycket övertygande, fram till Salomes berömda slutscen där röstens kraftresurser tyvärr inte räcker till. Detta medför att Petrenko får dämpa orkestern rejält för att Petersen ska kunna gå igenom, något som är synd med tanke på det magnifika orkesterspelet som Petrenko och hans musiker bjuder på. Här visar Petrenko återigen att han inte bara är en fantastisk orkesterdirigent, utan även en sångardirigent med fin fingertoppskänsla för balans mellan scen och orkesterdike.
Dagen därpå var det dags för något helt annat, nämligen Vincenzo Bellinis Norma. Den här gången får man inte ta del av någon långsökt regiteater utan snarare ett ointressant regikoncept som inte tillför verket något nytt. Jürgen Rose förlägger operan i en modernare tid, dock är uppsättningen med sin mörka inramning så monoton och intetsägande att man nästan önskar att operan hade framförts konsertant istället.
Den musikaliska nivån är emellertid mycket hög, inte minst hos kör och orkester under italienaren Andrea Battistonis ledning. Orkesterdiket har förvandlats till en veritabel kokande gryta av temperamentsfullt musicerande, men utan att på minsta lilla sätt rubba följsamheten gentemot sångarna. Det visar att orkestern i en belcantoopera inte enbart måste vara ackompanjemang för sången utan också kan tillföra ytterligare en dimension.
I titelrollen ersätter italienskan Carmen Giannattasio den från början tänkta Sonya Yoncheva som fick ställa in med hänsyn till sin graviditet. Giannattasio har ett starkt dramatiskt uttryck och gör en furiös Norma. Rösten har en vacker mörk klang som skapar värme i rollen, dock saknar den det känsliga legato som man önskar sig i Normas stora aria Casta Diva. Italienaren Riccardo Massi gör en passionerad Pollione med sin skönklingande lyriska tenor.
Kvällens absolut stora sångbehållning är den amerikanska mezzosopranen Angela Brower som i rollen som Adalgisa bjuder på exemplarisk belcanto-konst. Här pratar vi inte bara om en vacker röstklang med ett lyster i varje ton, utan även en fläckfri teknik över hela registret upp till höjdtoner som inte ens är så säkra hos en del sopraner. Det enda man skulle kunna vara besviken på är att Brower inte gör Norma istället, för det skulle ha passat henne alldeles utmärkt.
Även om iscensättningarna av de båda operorna lämnar en del övrigt att önska så får man ändå vara glad för den makalöst höga musikaliska nivån på Bayerische Staatsoper. Det alltid en fröjd att besöka detta hus eftersom man vet vad man får musikaliskt.
Yehya Alazem
Richard Strauss: Salome
Bayerische Staatsoper, München, 2 juli 2019
Regi: Krzysztof Warlikowski
Scenografi/Kostym: Małgorzata Szczęśniak
Dirigent: Kirill Petrenko
Bayerisches Staatsorchester
Salome: Marlis Petersen
Jochanaan: Wolfgang Koch
Herodes: Wolfgang Ablinger-Sperrhacke
Herodias: Michaela Schuster
Narraboth: Pavol Breslik
Vincenzo Bellini: Norma
Bayerische Staatsoper, München, 3 juli 2019
Regi/Scenografi/Kostym: Jürgen Rose
Dirigent: Andrea Battistoni
Bayerisches Staatsorchester & Chor der Bayerischen Staatsoper
Norma: Carmen Giannattasio
Pollione: Riccardo Massi
Adalgisa: Angela Brower