Staatsoper Hamburg, Hamburg, 8 mars 2020 – Premiär
Vincenzo Bellini: Norma
”Fiasko! Fiasko! Ett grovt fiasko” – utropet kom från Vincenzo Bellini efter premiären på La Scala i Milano på hans opera Norma. Publiken förde oväsen, buade och visslade. Andra föreställningen fick ett vänligare mottagande och kom att följas av ytterligare 43. Sedan dess har Norma hängt kvar på repertoaren i nästan 200 år. Så urpremiärpublikens reaktioner var nog en aning överdrivna.
Men visst finns det anledning om inte att bua så dock rynka en aning på näsan åt Norma. Handlingen är banal (en brist som den delar med åtskilliga operaintriger), personerna inte särskilt väl utmejslade och musiken föga sparsmakad, enkel i grunden och storvulen i apparitionen. Tretakten är ytterst påtaglig, durackorden står stadiga utan att kryddas av intressanta dissonanser. Melodislingorna är långa, mycket långa.
Trots dessa brister finns det många kvaliteter i verket, annars skulle det inte ha hållit sig kvar på repertoaren så länge. Bellini visar upp sitt stora hantverkskunnande och sin förmåga att elegant förena text och musik. De långa melodislingorna är ställvis förförande vackra och ger utrymme för skickliga sångare att briljera fullt ut.
När nu Hamburgoperan gör en nyproduktion av Norma är det sångarna som blir den stora behållningen. Den lettiska sopranen Marina Rebeka svarar för en rent fantastisk prestation i titelrollen. Dramatiskt perfekt, hon får fram alla sidor i den komplicerade gestalten, och musikaliskt underbar med övertonsrik klangfull sopran, fylld av känslor. Hennes stora aria Casta Diva dränkte salongen i välljud och inlevelse. Hon sekunderas utmärkt av Diana Haller som Adalgisa, samma röstläge men med en mörkare timbre. Deras duett i andra akten var ett prov på rent utsökt operakonst. De manliga sångarna når inte upp till samma elyseiska höjder: Liang Li ger förvisso sin Orveso tyngd och värdighet medan rösten fladdrar betänkligt i de högre passagerna hos Marcelo Puentes Pollione.
Tyvärr har både dirigent och regissör gått samman för att banka ner uppsättningen i en grå gyttja. Yona Kim placerar verket i en tidlös nutid i ett ockuperat område någonstans i världen. Personregin verkar vara obefintlig, gestiken undertryckt, det enda markanta dramatiska greppet är att hon låter en del av gestalterna stå med vitt papper i munnen. Scenografen Christian Schmidt låter handlingen utspelas i två plåtcontainrar och det bleka ljuset och Falk Bauers brungråsmutsiga kostymer skapar ett intyck av fångläger. Men trots den mörka handlingen lever ju operan Norma mycket på exotismen i tid och rum – och på den melodiska skönheten. När så dirigenten Matteo Beltrami rättar in sig i ledet och på något sätt tonar ner denna till förmån för en monoton jämn takt utan rubaton och tvättar bort glansen i melodiken, då försvinner större delen av verkets tjusning. Och publikens kraftiga burop mot regissör och produktionsteam kändes fullt berättigade.
Lars-Erik Larsson
Vincenzo Bellini: Norma (Nyproduktion)
Staatsoper Hamburg, Hamburg, 8 mars 2020 – Premiär
Regi: Yona Kim
Scenografi: Christian Schmidt
Kostym: Falk Bauer
Ljus: Reinhard Traut
Dramaturgi: Angela Beurle
Dirigent: Matteo Beltrami
Philharmonisches Staatsorchester Hamburg & Chor der Staatsoper Hamburg
Norma: Marina Rebeka
Pollione: Marcelo Puente
Adalgisa: Diana Haller
Orveso: Liang Li
Clotilde: Gabriele Rossmanith
Flavio: Dongwan Kang
