Bayerische Staatsoper, München, 31 juli 2021
Richard Wagner: Tristan und Isolde
Att framföra Wagners Tristan och Isolde är alltid en enorm utmaning, och mindre blir det inte när man gör det just där den uruppfördes; München 1865. Det är ett verk som mer eller mindre alla stora operadirigenter har förknippats med och på Münchenoperan är listan lång med namn som Hans von Bülow, Hermann Levi, Hans Knappertsbusch, Clemens Krauss, Georg Solti, Joseph Keilberth och Felix Mottl, de två sistnämnda avled dessutom precis där under en Tristan-föreställning. Med allt detta i bagaget är det inte helt ologiskt att Kirill Petrenko, som har varit husets chefsdirigent mellan 2013 och 2020, ville ta avsked från Münchenpubliken med detta episka musikdrama. Denna nyuppsättning skulle också bli Nikolaus Bachlers sista produktion som operachef på Bayerische Staatsoper. En tämligen framgångsrik era når därmed sitt slut.
Få operahus har en lika stor Wagner-tradition som sträcker sig ända till kompositörens tid som Münchenoperan, men på senare år har man gjort mycket märkliga val när det gäller valet av regissörer för just Wagners operor. Jag tänker inte minst på de senaste nyuppsättningarna av Tannhäuser (Romeo Castellucci, 2017) och Parsifal (Pierre Audi, 2018) som har varit förskräckliga, för att uttrycka det milt.
Regiuppgiften för Tristan och Isolde fick den polske regissören Krzysztof Warlikowski, som tidigare har samarbetat med Petrenko i ett antal produktioner, bl.a. Strauss Die Frau ohne Schatten (2013) och Salome (2019) med lyckade resultat, men så blev tyvärr inte fallet den här gången.
I programhäftet talar Warlikowski om dramats paradoxer som enligt honom kännetecknar Tristan och Isolde, men också om självmord, för vilket han har enorm rädsla och därmed också en rädsla för själva verket. Han flyttar fram ”handlingen” till efterkrigstiden i 1900-talets Europa där Tristan är en traumatiserad krigshjälte som har hittat något slags trygghet i sin morbrors frus famn – det är snarare frågan om modersgestalt än kärlek.
I ett brev från 1854 till Franz Liszt skrev Wagner om Tristan och Isolde: ”Men då jag aldrig åtnjutit verklig kärlekslycka så vill jag uppföra ett monument över den vackraste av alla drömmar och i detta skall kärleken få sitt från början till slut”. Hur man än vänder och vrider på det så är Tristan och Isoldeen otroligt passionerat kärleksdrama där längtan efter döden – om det nu är genom självmord eller annat – är längtan efter en förening för evigt. Hur motsägelsefull man än finner handlingen så hittar man alltid svar i musiken, även om de flesta av dagens regissörer verkar ha slängt partituret i närmaste papperskorg.
Scenografen Malgorzata Szczesniak har skapat en stor sal med träväggar innehållandes några enstaka fåtöljer, en divan, ett vitrinskåp och ett köksbord i sista akten. En enkel och sparsam scenografi är i sig inget problem, men som motvikt krävs det en genomtänkt och fungerande personregi som för handlingen framåt och inte meningslösa filmklipp eller dockor som man använder sig av i denna inscenering. Warlikowskis ”rädsla” verkar sätta stopp för hans kreativitet och hindrar honom från att åstadkomma något med verket. Det är så statiskt, själlöst och intetsägande att man lika gärna kan dra upp munskyddet några centimeter till för att täcka ögonen också.
En av de stora framgångsfaktorerna för Bachler-eran har varit sångarduon Anja Harteros och Jonas Kaufmann. De har sjungit otaliga operor tillsammans där och det var bara frågan om när de skulle ge sig på Tristan och Isolde.
Redan från första frasen Wer wagt mich zu höhnen? inser man att man kommer att höra en helt annan typ av Isolde med Anja Harteros. Det traditionella ”dramatiska” trycket i rösten och den muskulösa, nästan maskulina klangen som man är van vid i den här rollen får man glömma här. Med sin mycket personliga och vackra timbre häver Harteros fram en kvinnlighet och sensualitet hos Isolde som jag aldrig har hört tidigare. Samtidigt får hon kämpa ordentligt i de dramatiska utbrotten, inte minst i första akten där det blir lite skrikigt ibland. En idealisk Isolde är hon inte och kommer kanske aldrig att bli, men tack vare klangskönheten och den psykologiska tyngden som hon skänker den irländska prinsessan så är det en mycket minnesvärd rolltolkning. Och någon vackrare Liebestod kan det knappast bli.
Tristan har länge känts som en naturlig milstolpe i Jonas Kaufmanns karriär, men efter så många röstkriser och dåliga repertoarval som har skadat rösten så når han denna milstolpe en aning för sent. När det kommer till både klang och intellekt så hade det utan tvekan kunnat bli något hörvärt och intressant men istället får man ständigt lida med en rejält sliten röst som med nöd och näppe mäktar med en fyra timmar lång föreställning. Till skillnad från Harteros så saknar Kaufmann den naturliga bärkraften i rösten vilket gör att han ofta inte hörs riktigt genom orkestern, oavsett hur starkt han sjunger. Det enda som tolkningsmässigt övertygar hos honom är tredje aktens sårade Tristan, men någon trogen hjälte eller passionerad älskare är han inte. Om det finns något som utmärker Kaufmann bland sina tenorkollegor så är det den sceniska intelligensen och gestaltningsförmågan, i en mer rättvis och genomtänkt regi och med några månaders röstvila innan så kan man kanske förvänta något bättre i framtiden.
I de övriga rollerna gör Okka von der Damerau och Mika Kares mycket fina insatser som Brangäne respektive Kung Marke, även om kontrasten mellan deras kraftiga röster och titelrollsinnehavarnas blir något för stor. Wolfgang Koch har sina bästa år långt bakom sig och tillför inte Kurwenal något särskilt utöver en fylld rollbesättning.
När Bayerische Staatsoper gick ut med rollbesättningen i mars 2020 var det nog många som undrade hur Harteros och Kaufmann skulle klara av att sjunga två av de tyngsta rollerna i hela operarepertoaren och jag undrar om de ens hade övervägt försöket om det inte vore med just Kirill Petrenko.
Petrenko är den extraordinära sångardirigenten som vet precis hur man ska kräma ur allt ur partituret utan att dränka sångarna i tonsvallet. Hans Tristan är mycket lyrisk och närmast sentimental, men ändå dramatisk och detaljrik. Han visar återigen sin förmåga att låta varenda instrument i orkestern blomma ut men också samtidigt få allt att smälta samman till en underbar klangmassa.
Det var ett minst sagt värdigt avsked från Bayerische Staatsorchester, som efter föreställningen tackade sin maestro med att spela den tyska folkvisan Muss er denn, muss er denn zum Städtele hinaus och slutvalsen ur andra akten av Rosenkavaljeren.
Yehya Alazem
Bayerische Staatsoper, München, 31 juli 2021 (Premiär 29 juni 2021)
Richard Wagner: Tristan und Isolde – Nyproduktion
Regi: Krzysztof Warlikowski
Scenografi & kostym: Małgorzata Szczęśniak
Dirigent: Kirill Petrenko
Bayerische Staatsorchester & Chor der Bayerischen Staatsoper
Medverkande: Anja Harteros, Jonas Kaufmann, Okka von der Damerau, Wolfgang Koch, Mika Kares
