Bayerische Staatsoper, München, 27 januari 2024
Gaetano Donizetti: Lucia di Lammermoor
”Voglio amore, e amor violento” (Jag vill ha kärlek, våldsam kärlek), skrev Gaetano Donizetti till en librettist en gång i tiden, och detta var precis vad han var ute efter i Lucia di Lammermoor, som är baserad på Sir Walter Scotts historiska roman The Bride of Lammermoor. Operan hade sin urpremiär på Teatro San Carlo i Neapel, i september 1835.
Barbara Wysockas uppsättning på Bayerische Staatsoper från 2015 är oerhört genomtänkt och innehåller verkligen allt, förutom en sak; den våldsamma kärleken. Handligen är flyttad från 1700-talets Skottland till 1960-talets USA, och utspelar sig i en väldigt spännande miljö med en ypperst tydlig maktkamp. Rivaliteten mellan familjerna Ashton och Ravenswood är framtagen på ett fantastiskt sätt och det gör uppsättningen väldigt politiskt laddad.
Tyvärr skymmer det här politiska spelet undan grundpelaren i operan, förälskelsen mellan lucia och Edgardo är bara en liten bagatell i det hela, och den är så liten att man glömmer bort den ibland. Dessutom var saknaden av blod i uppsättningen ett faktum, något som man ofta förknippar med Lucias vansinnesscen i tredje akten.
Barbara Hanickas scenografi är väldigt nerskalad. Hela uppsättningen utspelar sig i familjen Ashtons hem i ett slitet vardagsrum, som förtydligar kaoset i familjen. Julia Kornackas kostymer är väldigt logiska och anpassande till uppsättningens tid och plats. Alla män ser ut som typiska Manhattanherrar med mörka kostymer och hängslen, förutom Edgardo, som har en enkel stil med vit T-shirt och skinnjacka ovanpå. Kvinnorna, och framförallt Lucia, ser ut som Jacqueline Kennedy.
Andrzej Filończyk gör en vokalt övertygande Enrico med en solid barytonröst och likaså Xabier Anduaga som Edgardo med en krämig tenorklang. Men trots deras godkända individuella insatser så saknas det där tydliga hatet mellan dem som hade förstärkt det man upplever i själva uppsättningen. I titelrollen bjuder Serena Sáenz på formidabla koloraturer som sitter som ett smäck, där till en känslig sopranklang – men likt uppsättningen så saknas lite ”kött och blod” i hennes tolkning. Bayerisches Staatsorchester och kören bjuder på en suverän insats under Antonio Foglianis högkänsliga ledning.
