Idag är det 100 år sedan den italienska sopranen Renata Tebaldi (1922-2004) föddes i Pesaro. Hennes röst anses av flera kännare som en av de mest välklingande operastämmorna under 1900-talet, en lirico-spintosopran som i första hand sjöng Verdi, Puccini och verism. Hennes röstläge är både lyriskt men också med höjden för de mer dramatiska partierna, vilket gjorde att hon kunde sjunga såväl Mimí i Puccinis La Bohème som Verdis Aida. Med åren tilltog dock hennes svårigheter med höjdtonerna, men skönheten och det dramatiska uttrycket i rösten, ja, de var fortsatt intakta.
Tebaldi hade en framgångsrik karriär på de stora operascenerna världen över, inte minst på MET i New York och La Scala, Milano. Journalister och kritiker jämförde henne hela tiden med den andra stora sopranstjärnan under 1950- och 60-talen, Maria Callas. Det uppstod också en tävling mellan dessa båda sopraners fans världen över, där två läger bildades med hetsiga diskussioner om vilken av sångerskorna som var bäst.
Någon personlig rivalitet mellan Tebaldi och Callas verkar dock inte ha funnits. Och deras röster och personligheter var dessutom minst sagt olika. Tebaldi hade inte samma utstrålning på scenen som sin grekiskamerikanska kollega och privat var hon en mycket tillbakadragen kvinna som levde långt bort från Callas dramatiska societetsliv i skenet från strålkastarna.
Tebaldis artisteri bygger i första hand just på hennes vackra och uttrycksfulla röst – en stämma som är lätt att känna igen på den mängd av inspelningar som hon gjorde under sin karriär, främst på Decca, ofta tillsammans med sin sparringpartner, tenoren Mario del Monaco. Som allra bäst kanske hon är i Puccini, hennes tolkningar av Manon, Mimi, Tosca och Minnie är klassiska i sin skönhet, värme och mänsklighet. Hon gjorde också Desdemona på Herbert von Karajans legendariska inspelning från Wien av Verdis Otello med Mario del Monaco i huvudrollen (Decca), och även på Alberto Eredes inspelning på Decca, även den med Del Monaco.
Så mycket bättre kan knappast italiensk opera bli på skiva än i dessa inspelningar.
Per Nylén
