Beethovens pianosonater är som en buffé. Man kan välja att smaka på några av rätterna eller smaka på allt. Fördelen mot vanliga bufféer är att du inte blir mätt. Du blir hungrigare ju mer du smakar.
Sonaterna är musik som Beethoven skrev till sig själv, musik där han tar ut svängarna melodiskt, strukturellt och tonalt, och som än idag känns moderna och tekniskt krävande.
Sonaterna spänner över större delen av hans liv och man kan se en utveckling i hans sätt att uttrycka sig. Men redan i de tidiga, op.2 (nr 1-3) förundras man av den stora musikaliska kreativiteten hos den unge Beethoven.
Stort utbud
Det finns över 60 stycken kompletta inspelningar av de 32 sonaterna, av vilka minst 50 stycken bör vara lätta att hitta på de stora streamingtjänsterna (Idagio, Primephonic och Spotify), samt 40-45 stycken som CD-boxar via Prestoclassical, Naxosdirect och Amazon.
Bland dessa så har även flera pianister spelat in dem mer än en gång; Backhaus, Brendel, Kempff, Barenboim och Gulda exempelvis. Man kan ofta märka en viss mognad i förhållningssättet till sonaterna i deras senare inspelningar, men med något enstaka undantag är skillnaderna små. Ljudmässigt kan det skilja en del på en 50-talsinspelning och en 90-talsinspelning. Pianotonen på äldre digitalt uppfräschade inspelningar är dock ofta så bra att även Arthur Schnabels spel från 30-talet är fullt njutbart.
Om man söker den ”bästa” Beethovenpianisten så kan man gå till internationella kritiker där namn på vissa pianister återkommer oftare. De får vi kalla de verkliga klassikerna. Vid sidan om dessa har vi ett antal uppstickare, där kanske inte kritikerkåren är lika enig, eller så har de haft för kort tid på sig att etablera sig som klassiker. Det finns sedan ytterligare 25-30 pianister som spelat in alla sonaterna, ofta bra, men där det vore förmätet att räkna dem till de allra bästa. Det finns inte plats för dem i denna sammanställning.
Klassikerna
Så först till klassikerna. Jag ser där nio tunga namn:
Arthur Schnabel, Wilhelm Kempff, Annie Fischer, Claudio Arrau, Alfred Brendel, Daniel Barenboim, Vladimir Ashkenazy, Stephen (Bishop) Kovacevich och Richard Goode
Arthur Schnabel är den verkliga klassikern, referensinspelningar som alla bör höra. Men man bör vara förberedd på bakgrundsbruset och de relativt många felspelningarna. Även Wilhelm Kempffs inspelningar (både i mono och stereo) har lite av ikonstatus och var de som jag själv växte upp med.
Den absolut främsta kvinnliga interpreten, Annie Fischer, får inte missas. Perfektionisten Fischer ville själv inte ge ut sina senare Beethoveninspelningar (inspelade så sent som på 80- & 90-talen), vilket är svårt att förstå då de tillhör det bästa pianospel man kan få höra.
Visionären Claudio Arrau visar genom hela sin cykel på hur han kan gör minsta passage till något stort och vackert. Alfred Brendel, Daniel Barenboim och Vladimir Ashkenazy är pianister som runt senaste sekelskiftet verkligen dominerade skivutgivningen av pianomusik, och då kanske särskilt i Beethovens musik (pianokonserter, sonater och i de två sistnämnda fallen även som dirigenter). De är lite olika i sina förhållningssätt till sonaterna men ingen av dem kan eller bör man missa.
Stephen Kovacevich på EMI/Warner är kanske min verkliga favorit. Kovacevich är oerhört kraftfull och briljant i sina tolkningar, inte bara i de välkända utan även i de mindre kända sonaterna. Lyssna på bra exempel i början på nr 5 C-dur (op 10:1) eller i den underbara finalen på nr 21, Waldsteinsonaten.
Sist ut bland klassikerna kommer Richard Goode , som får sägas vara en specialist för denna musikform. Alla kritiker hyllar verkligen hans Beethoven och det blir ofta det moderna alternativet när man skall välja bästa alternativet till de äldre Schnabel och Kempff. Lyssna framförallt på Goode i de senare sonaterna så förstår ni.
Uppstickare
Bland dem som jag kallar uppstickare finns även där äldre pianister som enligt många ska ses som klassiker: Wilhelm Backhaus, Andras Schiff, Maurizio Pollini, Rudolf Buchbinder och Friedrich Gulda.
Wilhelm Backhaus kan upplevas stel och lite hård, men om man lyssnar till hans smått legendariska tolkning av Hammarklaversonaten från 50-talet, så inser man vilken stor Beethoventolkare han var. Schiff, Pollini och Buchbinder är solida på sina olika sätt. De kan uppfattas som lite svala ibland, och svalhet och soliditet är kanske inte alltid det man vill ha i Beethoven. Gulda är ojämnare men sticker ut härligt i de senare sonaterna.
Bland övriga uppstickare så hittar vi Martino Tirimo, Jeno Jando, Jonathan Biss, Jean Efflam Bavouzet, Francois-Frederic Guy, Ronald Brautigam, Paul Lewis och Igor Levit.
Tirimo har spelat in allt av Beethovens pianomusik och är enormt noggrann med detaljerna. Få pianister kan dessa sonater in i minsta nyans som Tirimo. Jandos tolkning på Naxos är kanske den mest köpta kompletta cykeln och det har verkligen inte bara med det låga priset att göra.
Blivande klassiker
Biss, Bavouzet, Guy är lite för nya för att kallas klassiker men alla har goda möjligheter att bli det i sinom tid. Ronald Brautigam har också gjort ett fantastiskt arbete med sina inspelningar av Beethovens pianomusik. Vill man ha en känsla av hur musiken verkligen lät på Beethovens tid så kan man inte välja en bättre guide.
Två riktiga favoriter för mig är Paul Lewis och Igor Levit som båda har tagit musikvärlden med storm och särskilt den senare Igor Levit får sägas vara det hetaste samtalsämnet inom pianokretsar när vi nu går in i Beethovenåret 2020.
Stora tradionella tolkningar
Bland de som inte spelat in alla sonater måste fem nämnas; Maynard Solomon, Emil Gilels, Svjatoslav Richter, Murray Perahia och Angela Hewitt.
Engelske Maynard Solomon var på väg att spela in alla sonaterna när hans hälsa men fick avbryta på grund av hälsoskäl Han är verkligen gastkramande i Hammarklaversonaten och några sonater till, oftast i mono, men det stör föga. Emil Gilels är nog den främste Beethoventolkaren genom tiderna. Var enda inspelning som Gilels gjorde är som en dröm av klokhet, erfarenhet och inspiration. Han är en av få som kan kraftigt sänka tempot i ett adagio och ändå samtidigt höja intensiteten. Hans utgivningar på DG är självklarheter i en musiksamling, men man bör även leta vidare bland andra inspelningar, gärna live-upptagningar. Det är en av musikvärlden största sorger att han inte hann spela in samtliga sonater.
Även Gilels ryske kontrahent Svjatoslav Richter är en klassisk Beethoveninterpret med fantastiska tolkningar av Pathétique och Appassionatan men missa inte övriga som t ex nr 11, op 22:4.
Murray Perahia spelade in ett flertal Beethovensonater för CBS (nuvarande Sony) på 80-talet och någon lite senare. Det står sig fortsatt väldigt bra. Han har nu spelat in ett par på DG. De är även de av högsta klass. Perahia är nog den pianist som oftast spelas hemma hos mig, särskilt i sonaterna av Beethoven. Det är bara att önska sig fler från honom
Bachexperten Angela Hewitt har en renhet i sitt Beethovenspel som kommer ut ur ett stort detaljarbete. Hon är kanske inte den största Beethovenspecialisten, men jag ser verkligen fram emot de som hon har kvar att spela in, ex vis Appassionatan.
Nyare egensinniga tolkningar
Sist vill jag nämna tre musiker som alla bör lyssna på – även om de delvis splittrar och förundrar både lyssnare och kritiker: Glenn Gould, Ivo Pogorelich och Alice Sara Ott.
De två första är härligt egensinniga i sina tolkningar. Förvänta Er inte en normal Beethoven-känsla här, men det är alltid skickligt utfört, spännande och nästan skrattretande ibland. Det lilla Beethoven som nu Alice Sara Ott har gjort tycker jag man skall lyssna på då det finns en kliniskhet exakthet som faktiskt kan inspirera, även om det inte låter som den Beethoven man alltid kommer vilja höra -bra exempel är den långsamma satsen i op.2:3)
Önskelista framåt
Framåt då? Vad saknar jag idag?
Kanske en komplett cykel från Lang Lang? Hans senaste skiva (en underbar nr 3 och nr 23 ”Appassionatan”) visade vilken fin Beethovenpianist han verkligen kan vara när han nu håller på att mogna som artist.
Antonio Volodos, kan vi hoppas på lite Beethoven från denna underbara pianist?
Freddie Kempff, det som kommit ut redan lovar gott, låt oss få mer.
Martha Argerich och Maria-Joao Pires, tänk om vi kunde få mer Beethovensonater av dem.
Pires har gjort en del redan, men Argerich nästan inget.
Det bästa just nu
Vi får kanske hålla till godo med det som redan finns.
Just nu väljer jag Kovacevich för kraftfullhet och Levit för briljans och inspiration.
Lyssna på Kovacevich ”Appassionata” (nr 23) och Levits ”Pastoral” (nr 15).
Två mästerverk i två mästerliga inspelningar.
Anders Wikström
