Det Kongelige Teater, Köpenhamn, 29 februari 2020 – Premiär
Wolfgang Amadeus Mozart: Idomeneo, re di Creta
Idomeneo, komponerad för hovet i München 1781, brukar betraktas som Mozarts första ”mogna” opera. Att den inte spelas lika ofta som hans senare operor beror på den antika handlingen som började komma ur modet redan under Mozarts livstid och som Offenbach skulle komma att raljera med i sina operetter på 1800-talet. Gudar som bestämmer över människornas göranden och låtanden var knappast förenligt med den förnuftsbaserade framtidstro som började bryta fram under det sena 1700-talet.
Musikaliskt knyter Mozart an till den italienska bravuroperan med dess virtuosa sångstil, men lika mycket till fransk operatradition och dess faiblesse för kör och balett. Bravuren är förvisso delvis nedtonad och underordnad den djupare karaktärsteckning Mozart redan var på spåren och som skulle blomma ut i de stora Da Ponte-operorna några få år senare. I Sverige har Idomeneo framförts enstaka gånger sedan premiären på Drottningholm 1957, senast i en musikaliskt oklanderlig, men sceniskt infantiliserad uppsättning på GöteborgsOperan 2016.
Handlingen utspelar sig i efterdyningarna av det trojanska kriget. Den hemvändande kungen av Kreta, Idomeneo, har under ett skeppsbrott av havsguden Neptunus avkrävts ett löfte att till honom offra den första personen han möter när han stiger iland. Till Idomeneos förfäran blir det hans egen son Idamante och därmed är operans moralkonflikt given. Men Mozart och hans librettist Giambattista Varesco har i tidens upplysningsanda försett operan med ett lyckligt slut. Neptunus låter medelst sin tordönsstämma från havet meddela att han avstår från det grymma kravet – under förutsättning att Idomeneo abdikerar och ett generationsskifte sker på tronen. Styret av Kreta överlåts på Idamante och hans käresta, den tillfångatagna trojanska prinsessan Ilia.
Den kanadensiske regissören Robert Carsen har föga överraskande förlagt handlingen till dagens konflikthärd i Mellanöstern. Det kan tyckas osmakligt att använda ett pågående krig som fond för en operauppsättning, men så länge inga politiska markeringar eller överdrivna våldsutgjutelser stör kan nog operapubliken hålla sinnesfriden i schack. Och här sköter Carsen, som även lagt regimässig omsorg på vardagliga bestyr med knäckande av ölburkar och rivande av tält, klokt nog sina kort.
Men visst har man sett det förut; kommandosoldater på språng med automatvapen och fångar bakom inhägnade stålstängsel. Här spanar, under den av den brittiska dirigenten Julia Jones briljant ledda uvertyren, de tillfångatagna trojanerna (odefinierad syrisk grupp) ut mot havshorisonten och regntunga skyar, innan de av den återvändande Idomeneo släpps fria att återvända hem.
Tredje akten domineras visuellt av en demolerad stad, sorgligt välbekant genom alltför ofta förmedlade nyhetsbilder av fasorna från krigets Syrien, medan havsguden Neptunus aviserar sin närvaro via filmade tsunamivågor. Operans happy end understryks medelst en kostymförvandling; soldatmunderingen faller till marken och fram träder vardagsklädda civilister beredda att bygga upp en bättre värld. Lovvärt förvisso, men lättare sagt än gjort.
Sångligt är det välbesatt. Den faderssökande Idamante (som ibland sjungs av en mezzo) gestaltas av den vanligtvis stilsäkre och sceniskt alerte tenoren Gert Henning-Jensen, som här emellertid inte riktigt verkar ha funnit sig vokalt tillrätta.
Vokalt smidig, om än inte lika pregnant som Henning-Jensen, är Niels Jørgen Riis som en mer lyrisk än heroisk Idomeneo. Han håller sonen Idamante kort – och sin egen smärta på armslängds avstånd, inte minst i arian Fuor del mar med dess krävande koloraturer.
Den belgiska sopranen Margaux de Valensart förmedlar Ilias sirligt instrumenterade arior med stor känsla och lätt ymnigt vibrato, medan Sine Bundgaard rejält höjer temperaturen som rivalen Elektra. Bundgaards scennärvaro och dramatiska spets i de furiösa ariorna kvitteras entusiastiskt av publikens applåder. I andra aktens körinramade Soavi Zeffiri bedårar hon med bländande legatosång och skimrande höjd. Ett av de ställen där Mozart den gudomlige gläntar på dörren.
Henry Larsson
Wolfgang Amadeus Mozart: Idomeneo, re di Creta (Nyproduktion)
Det Kongelige Teater, Köpenhamn, 29 februari 2020 – Premiär
Regi: Robert Carsen & Maria Lamont
Scenografi: Robert Carsen & Luis F. Carvalho
Kostymkoncept: Luis F. Carvalho
Kostymdesign: Petra Reinhardt
Koreografi: Marco Berriel
Ljusdesign: Robert Carsen & Peter van Praet
Videodesign: Will Duke
Dirigent: Julia Jones
Det Kongelige Kapel & Det Kongelige Operakor
Idomeneo: Niels Jørgen Riis
Idamante: Gert Henning-Jensen
Ilia: Margaux de Valensart
Elektra: Sine Bundgaard
Arbace: Michael Kristensen
Överstepräst: Torleif Steinstø
Neptunus stämma: Morten Staugaard
Första kvinnan: Cille Ebling
Andra kvinnan: Lucie Szabová
Förste mannen: Lukas Noerbel
Andre mannen: Lasse Christian Bach
