Katastrofal Beethoven och ljum Tjajkovskij

Beethoven: Symfoni nr 9 d-moll
Solister: Christina Landshamer, Jennifer Johnson Cano, Werner Güra, Shenyang
Mendelssohn-Choir Pittsburgh
Pittsburgh Symphony Orchestra
Manfred Honeck
Reference Recordings FR-741
2 out of 6 stars

Tjajkovskij: Symfoni nr 4 f-moll
Leshnoff: Dubbelkonsert
Pittsburgh Symphony Orchestra/Manfred Honeck
Reference Recordings FR-738
4 out of 6 stars

Manfred Honeck är sedan flera år tillbaka chefsdirigent för Pittsburghs symfoniorkester, vilken inte brukar nämnas bland USA:s främsta, men som är en institution med gott renommé med flera stora dirigenter knutna till sig genom historien, t.ex. William Steinberg, André Previn och Mariss Jansons för att nämna några.

Sedan några år tillbaka har skivbolaget Reference Recordings producerat ett antal skivor med kombinationen Honeck/Pittsburgh. Flera av utgåvorna som hittills utkommit från detta samarbete har ofta handlat om tolkningar som gett nya infallsvinklar till kända verk, präglade av mycket energi och omsorgsfullt detaljarbete i orkesterklangen. Beethoven och Tjajkovskij har de spelat in tidigare för denna etikett och resultatet har varit lite blandat, framförandena av den förstnämndes symfonier 3, 5 och 7 tilltalar mig mycket medan Tjajkovskijs symfoni nr 6 saknar djup och ger ett litet svalt och fyrkantigt intryck.

På dessa nya skivor möter vi åter samma kompositörer, men den här gången är mina intryck faktiskt de motsatta mot tidigare. Ärligt talat så är denna version av Beethovens nionde symfoni bland det märkligaste jag hört på mycket länge. Det behöver inte vara något negativt i sig, nya infallsvinklar är alltid välkomna i kända verk, men man måste som lyssnare kunna greppa helheten och ändå respektera de musikaliska beslut uttolkaren tar. Manfred Honecks Beethovennia är snudd på iskallt aggressiv. De dynamiska kontrasterna är väldigt skarpa, varje insats av bleckblåsarna är knivsuddsvass och som lyssnare kastas man fram och tillbaka i ett kyligt kaos av kontraster.

Tempi är generellt snabba – om än inte anmärkningsvärt så – och i vissa stunder får jag för mig att Honeck är besatt av att lyfta fram sig själv på bekostnad av musiken. Han tappar det naturliga flödet och lyssnaren hamnar i en oharmonisk berg- och dalbana. Solisterna i finalen är genomgående habila,  även om den inledande soloinsatsen av basbarytonen Shenyang dock lämnar lite i övrigt att önska. Kören sköter sig fint och orkestern spelar alldeles utmärkt och ska inte belastas för Honecks bisarra interpretation. Det här är en inspelning av Beethovens sista symfoni som man gott kan gå förbi och i stället lyssna på någon annan. Här kan man med fog välja i stort sett vilken inspelning som helst.

Inspelningen av Tjajkovskijs fjärde symfoni är mer lyckosam, här hittar dirigenten och orkestern rätt känsla för verkets olika känslokast. Musiken böljar dessutom på ett naturligt sätt, men den kantighet och närmast kyliga inställning som präglade sjätte symfonin finns det även spår av här, dock inte i samma omfattning. Som vanligt är det Pittsburghorkesterns kraftfulla brassektion som glimrar, även om problemet här precis är som med Beethovens nionde symfoni: skivkatalogerna är överfulla av dessa symfonier.  Varför inte hellre plocka fram Riccardo Mutis inspelning på Warner med Philharmonia Orchestra som också är kraftfull men än mer naturligt passionerad i sin musikaliska framställning?

Skivan med Tjajkovskijs fjärde symfoni är även kopplad med amerikanen Jonathan Leshnoffs dubbelkonsert för fagott, klarinett och orkester från 2017. Denna tjugo minuter långa konsert är tilltalande att lyssna på med ett lättillgängligt tonspråk. Kopplingen må vara udda men det är sympatiskt att nyskriven musik får plats bredvid ett gammalt beprövat verk. Stycket ger en fin avrundning på skivan och det är faktiskt nästan det bästa som dessa två skivor bjuder på.

Björn Sundkvist