Du visar för närvarande En av 1900-talets stora

En av 1900-talets stora

Witold Lutoslawski: Symfoni nr 1 och 4, Jeux vénitiens
Finska Radions Symfoniorkester
Dirigent: Hannu Lintu

ONDINE ODE1320-5 [1 CD]

Den polske tonsättaren Witold Lutoslawski är enligt min mening en av det sena 1900-talets stora kompositörer. Han har en egen distinkt och lätt urskiljbar röst och det moderna tonspråket till trots uppfattar jag inte honom som ”svårlyssnad”, utan tvärtom präglas mycket av hans musik av en tydlig vilja att kommunicera med lyssnaren. Hans fyra symfonier är goda exempel på detta, och på den här skivan finns både hans första symfoni från 1947 och hans sista som skrevs 1992.  Mellan dessa båda verk har man valt att lägga Jeux Vénitiens från 1961. Det är ett bra upplägg eftersom det ger lyssnaren möjlighet att höra musik av Lutoslawski från olika perioder i hans skapande, där det första och det sista verket uppvisar många likheter. En del skulle kanske säga att man får höra hur hans konstnärskap ”utvecklats”. Själv försöker jag undvika det begreppet eftersom begreppet utveckling kan ge intryck av att hans komponerande utifrån strikt konstnärlig utgångspunkt blivit ”bättre” med åren. Jag föredrar därför att säga att skivan ger en inblick i hur Lutoslawskis komponerande förändrats.

Symfoni nr 1 är uppbyggd på traditionellt sätt i fyra satser. Den inleds med ett rytmiskt, kraftfullt allegro i sonatform. Jag hör tydliga influenser från Albert Roussel och den som tycker om hans musik kommer också att tycka om den här musiken. Därefter följer ett mycket laddat andante, en tredje sats som jag skulle vilja kalla ett scherzo och slutligen en final som på ett skickligt sätt knyter ihop musiken till en enhet. Lutoslawski behandling av symfoniorkesterns klangmöjligheter är mästerlig och Finska Radions symfoniorkester under sin chefdirigent Hannu Lintu gör den full rättvisa. Enligt min mening har första symfonin inte fått ett bättre framförande på skiva.

Jeux Vénitiens är ett stycka av helt annan karaktär. Lutoslawski använder sig här av en teknik som han kallar ”aleatorisk”. Inspirerad av John Cage’s slumpmässigt komponerade musik har Lutoslawski gjort en helt egen variant som skulle kunna kallas ”kontrollerad slump”.  När man studerar partituret till Jeux Véneitiens så har det ett speciellt utseende. Alla toner och instrument är noterade, men hur de ska spelas tillsammans är upp till musikerna vid varje enskilt speltillfälle. Den övergripande tanken i musiken är således att kompositören har grepp om helheten, medan detaljerna kommer att variera vid varje framförande beroende på de enskilda musikerna. Efter att ha lyssnat på några olika framföranden av stycket så är det inte heller fullt så kaosartat som man först kan tro.

Jag är ingen vän av Cages slumpmässiga ljudkonster eller den seriella musikens intellektualiserade musik. När jag hör den typen av musik ställer jag mig ofta frågan varför den är komponerad och till vem riktar den sig och hittar sällan något bra svar. Jeux Vénetiens tangerar båda dessa genrer och den här inspelningen, visserligen oklanderligt spelad, ger mig inte heller något tydligt svar på någon av mina frågor.

Symfoni nr 4 har ett tonspråk som mer påminner om symfoni nr 1 än om Jeux Vénetiens. Den är skriven i en enda sats och här finns bitvis samma kraftfulla rytmiska energi som i första symfonin. Det finns visserligen spår av ”aleatorism” även här, men uttrycket är helt annorlunda. Musiken upplevs aldrig som slumpmässig, utan tvärtom finns här för lyssnaren en tydlig form som gör att den också blir kommunikativ på ett mer traditionellt sätt. Den fjärde symfonin känns mer reflekterande och kompakt än den första symfonin och den kräver därför ett lite annat förhållningssätt från dirigenten för att komma helt till sin rätt. Lintu upplever jag som mycket direkt i sin ansats. Min referensinspelning av den här symfonin finns på Naxos med Antoni Wit. Han lyckas enligt min mening mycket bättre än Lintu med att fånga den förtätade stämningen i symfonin och skapar därmed både en spänning och ett djup som jag saknar hos honom.

Sammantaget innebär detta att inspelningen av första symfonin får högsta betyg. Framförandet av Jeux Vénetiens är lika bra som någon annans med tillägget att skivmärket Ondines fina och detaljrika ljudupptagning är ett stort plus, något som underlättar för lyssnaren att följa med i de ”slumpmässiga” kasten. I symfoni nr 4 hade jag önskat lite mer ”atmosfär”, men för den som vill upptäcka Lutoslawski, och det hoppas jag många vill, är den här skivan sammantaget väl värd en rekommendation.

Staffan Sundkvist