Philharmonie, Berlin, 25 mars 2019
Claude Debussy: Jeux (Poème dansé)
Camille Saint-Saëns: Pianokonsert nr 5, i F-dur, op. 103
Igor Stravinsky: Våroffer
Orchestre symphonique de Montréal
Dirigent: Kent Nagano
Piano: Jean-Yves Thibaudet
Som avslutning på sin Europaturné i mars gästade Orchestre symphonique de Montréal Berlin. I egenskap av tidigare chefsdirigent (nu hedersdirigent) för Deutsches Symphonie-Orchester Berlin har dirigenten Kent Nagano länge haft en stark koppling till den tyska huvudstaden. Konsertprogrammet bjöd på två verk av franska kompositörer, Claude Debussys enaktsbalett Jeux från 1912 och Camille Saint-Saëns femte pianokonsert, kallad ”den egyptiska” (1896).
Den kanadensiska orkesterns varma klang är väl anpassad för Debussys balett, och Nagano drev på med återhållen intensitet. I Saint-Saëns tekniskt krävande, impressionistiskt präglade ”egyptiska” pianokonsert bjöd pianosolisten Jean-Yves Thibaudet upp till dans, och spelade med fin följsamhet och skenbar lätthet.
I första satsens ”orientresa” dirigerar Nagano främst med högerhanden och håller stundtals samtidigt i flygeln. Det orientaliserande och exotiserande musikaliska uttrycket intensifieras i den andra satsen med en intressant klangbild, bland annat genom oktaveringar i pianot. I finalen (Molto allegro) suggererar pianots växelbas fram en ångbåt längs Nilen. Orientaliserandet till trots är musiken samtidigt marinerad i konstmusikalisk tradition – hade pianokonserten framförts i Kairo vid förra sekelskiftet hade den nog lika gärna fört tanken till Paris boulevarder och salonger som till pyramider eller Nilfärder. Verket präglas samtidigt av nordafrikansk inspiration (Saint-Saëns levde även länge i Alger) och komponerades under en vistelse i Luxor, samma år som det italienska koloniala nederlaget vid Adua (Somalia) som följdes av britternas invasion av Sudan. Pianot är dansant; orkestern känns ibland möjligen något mer tungrodd. Thibaudet excellerar även i ett stämningsfyllt extranummer.
Konserten avslutas med Igor Stravinskys majestätiska Våroffer (1913), samtida med Debussys Jeux, och liksom detta verk skrivet för Sergej Djagilevs ryska balett i Paris, dock otvetydigt mer nydanande och framåtblickande. Ingen lek här inte. Verket, i två delar, har undertiteln ”bilder från det hedniska Ryssland”. Våroffer var det sista av kompositörens stora bidrag till den ryska baletten och är vida berömt – beryktat – för de skandalösa reaktionerna vid uruppförandet. Den banbrytande dramatiska musiken föregriper om man så vill första världskriget, även om detta förstås är en efterhandskonstruktion.
Om också orkestern möjligen saknar lite energi i inledningen kommer den till sin rätt här. Den rytmiskt dansanta och så välorkestrerade musiken är i goda händer, och Nagano och orkestern betonar det matematiskt rytmiska med markerade första taktslag. Konserten, den sista av orkesterns framträdanden i nio europeiska ”musikhuvudstäder”, avslutas med en extranummersvals till allmän förtjusning.
Frederick Whitling
