Du visar för närvarande Amerikanskt präglad Rigoletto i Berlin
Foto © Brinkhoff / Mögenburg

Amerikanskt präglad Rigoletto i Berlin

Staatsoper Unter den Linden, Berlin, 29 juni 2019
Giuseppe Verdi: Rigoletto

 

Den här gången har Staatsoper i Berlin satsat på ett säkert kort. Man har haft premiär på en ny Rigoletto och det är nog som min bänkgranne konstaterade; denna nyuppsättning kommer att ha lång hållbarhetstid. Den kommer att tåla åtminstone ett eller två årtionden med sångarbyten. Om det är ett bra eller dåligt betyg kan man säkert diskutera.

Den nya uppsättningen är hämtad från Metropolitan Opera och regissören Bartlett Sher är väl etablerad i New Yorks teatervärld, ett okontroversiellt val som borde generera publikens gillande. Men tvärtom verkar det som om den tyska publiken är lite besviken, van som den är vid regiteater som ger adrenalinkickar och får blodet att svalla. Istället bjuds man på en lite diffus, harmlös ”American mainstream”. Scenografin av Michael Yeargan domineras av en elegant hög pelarsal som leder tankarna till italienskt trettiotal – understruket av herrarnas uniformer och damernas eleganta fodral. Att en och annan pastisch på George Groszs satiriska oljemålningar letat sig in mellan pelarraderna ska ge en känsla av Weimartidens dekadens och fria leverne men landar mest i dekorativa inslag. Lyckad är i alla fall Rigolettos boning i flera våningar som rullas in från sidan och liksom ger ett klaustrofobiskt uttryck för Gildas längtan bort.

Christopher Maltman är en återkommande gäst på Staatsoper. Som Rigoletto dominerar han scenen, inte minst med sitt höga decibeltal. Det är nästan så man vill skruva ner volymen ett par snäpp för att ännu mer kunna njuta av sångarens stilkänsla för Giuseppe Verdis musik. Skådespelarmässigt gör engelsmannen ett uttrycksfullt porträtt av narren. Iklädd redingot och försedd med hög hatt, smyger han i gränderna som en figur ur Dr. Caligaris kabinett. Scenerna med Gilda, förnedringen i andra akten, det vansinniga hatet mot hertigen – allt gör Maltman utan prut, en total insats! I scenerna med Sparafucile blir det emellertid omvända roller rent röstligt. Den lovande unga basen Grigory Shkarupa som Sparafucile matchar inte riktigt Maltmans mörkt färgade baryton.

Kvällens kanske största bifall fick den amerikanska sopranen Nadine Sierra. Den unga sångerskan gör en kometkarriär på världens scener och det är inte att undra på. Hon använder sin klockrena, helt egaliserade sopran till att forma ett känsligt porträtt av en sökande ung människa som blir offer för omständigheterna.

Ytterligare en amerikan, Michael Fabiano gör debut i Berlin med Hertigen. Hans tenor är påfallande lyrisk och vuxen för rollens glättiga sånglinjer. Fabiano levererar för det mesta, även om han, framför allt i tredje akten, tar med sig bröstregistret för högt med resultat att höjden ”vitnar” i lyster. Scenmässigt hämmas han av den aningens stiffa kostymeringen och han kommer inte ”in” i scenerierna som domineras så av Maltman och Sierra.

Staatskapelle och den ypperliga herrkören gör strålande insatser under Andrés Orozco-Estrada, ständigt på spänn längs partiturets dramatik.

Som sagt, Staatsoper har fått en användbar uppsättning som kommer fylla sin plats i repertoaren under lång tid framåt.

Alexander Husebye

Giuseppe Verdi: Rigoletto
Staatsoper Unter den Linden, Berlin, 29 juni 2019

Regi: Bartlett Sher
Scenografi: Michael Yeargan
Kostym: Catherine Zuber
Dirigent: Andrés Orozco-Estrada
Staatskapelle Berlin & Herren des Staatsopernchores
Hertigen av Mantua: Michael Fabiano

Rigoletto: Christopher Maltman
Gilda: Nadine Sierra
Sparafucile: Grigory Shkarupa