Berwaldhallen, Stockholm, 25 maj 2019
Johann Sebastian Bach: Kantat nr 51 ”Jauchzet Gott in allen Landen”
Felix Mendelssohn: Symfoni nr 2 B-dur ”Lobgesang”
Sveriges Radios Symfoniorkester
Radiokören
Dirigent: Herbert Blomstedt
Trumpet: Gianluca Calise
Sopran: Simona Šaturová
Mezzosopran: Marie Henriette Reinhold
Tenor: Tilman Lichdi
Livsbejakande och jublande musik av Johann Sebastian Bach och Felix Mendelssohn blev det när Radiosymfonikernas hedersdirigent Herbert Blomstedt återigen gästade Berwaldhallen. Den gemensamma nämnaren är naturligtvis staden Leipzig, där Bach var verksam i Thomaskyrkan, Mendelssohn dirigent för den berömda Gewandhausorkestern och Blomstedt dennes sene efterträdare åren 1998 till 2005.
Bachs populära solokantat Jauchzet Gott in allen Landen är ett virtuost stycke för sopran, trumpet och stråkar med generalbas, komponerat i Leipzig där det troligen uppfördes första gången 1730. Det 20 minuter långa stycket är indelat i fem satser. I de två yttre jublar sopranen och trumpeten ikapp till Guds ära, den förra i långa koloraturer som sträcker sig över två oktaver upp till trestrukna C. Numera forceras tempot ofta på ett onödigt sätt för att understryka briljansen hos trumpetare och sopran. Blomstedt håller dock ett mer måttligt, men inte alls på något sätt saktfärdigt tempo. De tre mellansatserna har en mer andäktig karaktär. I arian Höchster, mache deine Güte med föregående recitativ sköts continuon lyhört av cellisten Ola Karlsson och organisten Mattias Wager.
Den unga slovakiskan Simona Šaturová har en vacker sopran med fin expansion på höjden, men verkar inte till fullo ha funnit sig tillrätta med denna musik. Visst intonationsmässigt svaj och någon otydlig frasering är anmärkningar i marginalen. Dock kunde koralen Sei Lob und Preis mit Ehren sjungas mer auktoritativt. Det är trots allt den och inte de spelglada fiolmusikanterna som ska stå i fokus i de passager där man måste samsas om det akustiska utrymmet.
Att Radiosymfonikerna gjort en kanonrekrytering i den unge schweiziske trumpetaren Gianluca Calise råder det ingen tvekan om. Den första juni tillträder han som orkesterns solotrumpetare. Att få visa upp sina färdigheter i detta för en trumpetare så flotta stycke är naturligtvis tacksamt. Maken till snyggt spel med stilfulla drillar, utfört på en piccolatrumpet med dess diskretare klang, får man leta efter.
Konsertens huvudstycke är Mendelssohns Lobgesang, av tonsättaren själv rubricerat som ”symfonikantat efter ord i den Heliga skrift” när det kom ut i tryck. Efter Mendelssohns död inordnades verket som hans andra symfoni, fast det kronologiskt egentligen är hans fjärde. Lobgesang, komponerad 1840 till firandet av förlagsstaden Leipzigs 400-årsminne av Johann Gutenberg och boktryckarkonstens uppfinnande, har bland musikbedömare inte sällan trillat mellan stolarna. Förmodligen beroende på verkets hybridform där tre instrumentalsatser, vilka spelas utan uppehåll, förbundna med nio vokalnummer, skapar osäkerhet huruvida det rör sig om en symfoni eller kantat. Säkert har också en efter den vördade Beethovens nionde symfoni nedärvd skepsis påverkat attityden till Lobgesang. Mendelssohn är i denna musik mindre subjektiv i sitt tonspråk och mer ”vänd mot världen” i enlighet med hans övergripande musikestetiska hållning. I den romantiska föreställningen om tonsättaren som lidande konstnärsbohem passade inte gärna ”Felix den lycklige” in. I musiken till Lobgesang, som naturligtvis inte saknar skuggor (det handlar trots allt om ljusets seger över mörkret) är han dessutom lyckligare än någonsin. Det är en lycka som inte enbart är personlig, utan även en återspegling av den samhällsklass han tillhörde och som ännu såg framtiden an med tillförsikt.
De metronombeteckningar som finns i notutgåvor av Lobgesang (liksom även Skotska symfonin) är naturligtvis inte tvingande utan mer riktmärken att hålla sig till när det gäller tempina. Blomstedt håller jämfört med dem, och vad jag skulle tro de flesta dirigenter idag, ett något långsammare tempo.
Ett morskt, fanfarliknande tema inleder första satsen och går som ett ledmotiv genom verket. Det utgör också kärnmotiv i det brusande allegrot, hojtande i bakgrunden och påminnande om sin existens. Mendelssohn utnyttjar det intensivt, både som fugering i bearbetningsdelen och för att bygga upp stegringen i den pampiga codan med dess jublande, punkterade tuttiackord. Pampigt snärtiga, men inte massiva. Blomstedt håller till synes mjukt i spakarna och svulstigheten i schack. Musiken är som rinnande vatten, till synes självgående, mycket tack vare Mendelssohns fenomenala formkänsla.
Den canzonettaliknande andrasatsen med dess pizzicatoackompanjemang är en liten pärla, melodiskt intagande i sin lätt dansanta och vemodiga g-moll-skrud. Även här gör sig fanfartemat snart påmint i träblåsarnas koralmelodi. Blomstedt formar omsorgsfullt detta älskvärda stycke musik, liksom den långsamma satsen som innehåller några av Mendelssohns vackraste träblåskantilenor överhuvudtaget, underbart framförda av Radiosymfonikernas musiker.
Så gör Radiokören entré med Alles was Odem hat, lobe den Herrn! (Må allt vad anda har lova Herren!) Brett, distinkt och med den precision och täthet i klangen som kännetecknar denna kör. Stråktremolon och fina pauseringar skapar spänning och förväntan i tenorens Hüter, ist die Nacht bald hin? Den tyske tenoren Tilman Lichdi gör med sin lyhördhet och vackra frasering denna scen till ett stycke musikdramatik i det lilla. I sopranduetten med kör, Ich harrete des Herrn (Jag väntade på Herren), som fick Schumann att panegyriskt brista ut om ”rafaeliska madonnaögon”, fogar sig Šaturová och Marie Henriette Reinhold stämskönt i den av Blomstedt fint formade melodibågen.
En höjdpunkt inte bara i Lobgesang, utan i den romantiska körmusiken överhuvudtaget, är den mäktiga Die Nacht ist vergangen där Mendelssohn genialt förenar barockens stämföring med romantikens bredd. Ett hisnande stycke musik till vilket tryckpressarna under Johann Gutenberg-året i Leipzig måste ha gått igång i rena förtjusningen.
En på det hela taget mycket fin konsert där den snart 92-årige Blomstedt visar att han har stilkänslan och vitaliteten kvar. Om något år eller så är han visst inbokad för Mozarts stora c-moll-mässa.
Henry Larsson
