Blogg

Det är dags för sommaroperasäsong på Årsta teater och i år presenteras Amasonernas drottning (Talestri, regina delle Amazzoni) av Maria Antonia Walpurgis (1724-80), en opera seria som komponerades 1760. Tonsättaren skrev själv librettot och sjöng dessutom titelrollen vid uruppförandet. Maria Antonia föddes på slottet Nymphenburg i München och gifte senare in sig i hovet i Dresden. 1747 blev hon invald vid Accademia dell’Arcadia i Rom, en lärd akademi instiftad 1690. Drottning Kristinas inflytande på konstlivet i Rom var i hög grad inspirerande för denna akademis grundande. Det är också troligt att Walpurgis låtit drottning Kristina stå modell för operans titelroll Talestri, amasondrottningen som vacklar i könskriget mot männen.

I hovmiljön i Dresden fick Walpurgis undervisning av tonsättare som Johann Adolph Hasse och Nicola Porpora. Hon hade också tillgång till hovets musiker och sångare, något som gjorde det möjligt  för henne att komponera musik. Talestri, regina delle Amazzoni är den andra av Walpurgis båda operor och  framfördes efter uruppförandet i München även i Dresden 1767. Också denna gång var det Walpurgis själv som sjöng rollen som amasondrottning. Under de senaste tjugo åren har Talestri framförts en handfull gånger, bland annat i München och Wien och mestadels i en nedkortad version. Nu är tiden också mogen för ett förstagångsframförande i Sverige.

Scenbilden på Årsta teater består av ett antal stegar på hjul och draperier. Damkapellet, som består av nio musiker, är placerat till vänster på scenen. Amasonerna och musikerna är klädda i moderna krigaroveraller, medan de två manliga sångarna har 1700-talskostymer. Det fungerar bra då det tydligt åskådliggör att kvinnorna och männen tillhör olika världar. Amasonerna ska inledningsvis kröna sin drottning, men hon tvekar. Hon vill inte fortsätta att kriga mot männen, skyterna. Hanna Fritzson gör ett mycket trovärdigt porträtt av Talestri som önskar skapa ett fredligt samhälle. Hennes roll kräver både koloratur och dramatiskt uttryck och det behärskar hon väl. Lisa Thor får i rollen som översteprästinna tolka de stora känslorna. Hennes kraftfulla hämndaria ruskar om och visar att detta är på riktigt. Det är nu det vänder och som åskådare till skeendet blir man djupt berörd när det visar sig att Orontes ska offras för att sona en gammal oförrätt.

Wiktor Sundqvist tolkar sin roll Orontes med ungdomlig spänst och fin tenorklang. Linnea Andreassen gör amasonen Antiope, en person som är stridbar, men drabbas av kärleken som får allt att ställas på ända. Hon sparar inte på uttrycket, vare sig sceniskt eller sångligt, utan ger allt i sin härliga mezzoroll. När hon möter Learcos, Linus Flogell, blir hon förvirrad, men tänker ändå som amason vara trogen sin grupp. Kören Operadonnorna, där medlemmarna med sina mångåriga erfarenheter som korister vid Kungliga Operan bidrar med scennärvaro och personlighet, bör också få ett erkännande. Här passar de perfekt.

Regissören Ditte Hammar lyckas tydligt återge berättelsen, som genom att placerats i olika tidsepoker blir svävande tidlös. Det är faktiskt enkelt att följa med i handlingen och lätt att drabbas av de olika  personernas öden. Det hade jag inte väntat mig av en okänd opera, spelad på förortsteater med knappa resurser. Musiken då, ja den blir bättre och bättre ju längre kvällen lider. Speltiden är på 2 ½ timme och det är energi och inspiration hela tiden. Musikerna i Damkapellet under sin ledare Marcus Mohlin spelar mycket själfullt och det är verkligen en sann glädje att få uppleva denna okända opera så väl framförd.

Evabritt Selén