Wiener Staatsoper, Wien, 26 oktober 2018
Hector Berlioz: Les Troyens
Foto © Wiener Staatsoper GmbH / Michael Pöhn
Varje operahus som har resurser att sätta upp Hector Berlioz’ mastodontopera Trojanerna kan skatta sig lyckligt. Operan, som komponerades 1856 till 1858, med ändringar till 1864, men aldrig uppfördes i sin helhet under tonsättarens livstid, bygger på några avsnitt ur Vergilius romerska nationalepos Aeneiden, uppkallat efter den trojanske prinsen Aeneas som av gudarna utsetts att grunda staden Rom. Berlioz, som själv skrev librettot, kryddade det även med lite stoff ur Shakespeares Köpmannen i Venedig.
Historien om Kartagos drottning Dido och hennes olyckliga kärlek till Aeneas var ett omtyckt operamotiv innan 1800-talets smakförskjutning ersatte antikens hjältar och kungligheter med grand opérans adelsmän och borgare.
Inte förrän 1969, 100 år efter Berlioz’ död, såg en edition av operan dagens ljus och en skivinspelning (under Colin Davis på Philips) kunde komma till stånd.
Trojanerna, som brukar delas upp i Erövringen av Troja (akt 1 och 2) och Trojanerna i Kartago (akt 3 till 5), är inget drama i så måtto att handlingen förs vidare från akt till akt, utan snarare ett epos med en lång rad tablåer. Här finns heller inga ”skurkar” i konventionell bemärkelse. Istället är de olika karaktärerna mer av marionetter i sina mytologiska ödesbestämmelser och kollektiva öden.
Formellt är Trojanerna en nummeropera, närmare bestämt en grand opéra med sin uppdelning i recitativ, arior, duetter och så vidare. En senkommen och i viss bemärkelse anakronistisk hyllning till Glucks och Spontinis klassiska arv, men också modern och före sin tid med avseende på den radikala orkesterbehandlingen och den för Berlioz så karaktäristiska uppbrutna symmetrin, här suveränt bemästrad av dirigenten Alain Altinoglu.
En monsteropera har den kallats, men det är ett monster, vars orkesterbesättning visserligen kan tyckas flöda över alla breddar med sina sex till åtta harpor, mångfalden av udda biinstrument, den väldiga slagverkssektionen (till och med en arabisk Darbuka) och en med en Wagnerorkester i praktiken jämförbar stråksektion, men vars speltid om 4 timmar är kortare än flera av Wagners musikdramer.
Uppsättningen på Wiener Staatsoper, där Trojanerna inte har framförts sedan 1976, återger partituret i princip oavkortat. Det är ingen nyproduktion utan uppsättningen har vandrat från London, där den gavs 2012, via Milano och San Fransisco. Den har också getts ut på DVD.
Den skotske regissören David McVicar skildrar historien rakt av utan att tillföra någon egen uttolkning, men har tillsammans med scenografen Es Devlin förlagt handlingen till en miljö som hämtad ur en Charles Dickens-roman och engelsk 1800-talsindustrialism. Trojas murar är här en ratt- och regelförsedd gjutjärnsfantasi vars konvexa formation delas i tu när stadens invånare efter grekernas belägring strömmar ut likt kreatur på grönbete.
Ur operans omfattande personmyller lösgör sig tre personer, Kassandra, Aeneas och Dido, vilkas perspektiv anläggs på händelseförloppet. I den första delen är det Kassandra, visselblåsarnas egen urmoder, som med förfärande klarsyn genomskådar bedrägeriet med grekernas skenbara sorti.
Hennes ruelse inför den jättelika hästen, här ett järnskrotsmonster i kolossalformat med de vapenskramlande grekerna instängda i den väldiga buken, tolkas med stort, om än inte alltid stämskönt, patos av den italienska mezzon Anna Caterina Antonacci. Först i andraaktsfinalen, där de trojanska kvinnorna begår kollektivt självmord framför ögonen på de instörtande grekerna, får hon ett senkommet, men verkningslöst erkännande.
Barytonstjärnskottet från Prag, Adam Plachetka, är hennes trolovade Chorebus som med lätt sinnelag viftar bort tungsinnet.
I operans andra del råder en mer mediterran och harmonisk atmosfär bland det välmående Karthagos terrakottafärgade husfasader. På scengolvet finns en husmodell av staden som också vrids upp på högkant eller blir hängande i luften. Akrobater och gymnaster ger den sköna drottning Dido sin hyllning. Hennes syster Anna, en ljuvlig Margarita Gritskova, även hon mezzo (Berlioz älskade mezzorösten), är den som råder henne att gifta om sig för sin egen och Kartagos skull.
Aeneas, på flykt från Troja, dimper lägligt ner för att bistå i krossandet av en fiendehär och väcker Didos kärlek under den pantomim som likt en symfonisk dikt i miniatyr kallas för Kunglig jakt och storm.
Fjärde aktens stora kärleksduett mellan de älskande är ingen de yviga gesternas högljudda manifestation, utan en kontemplation av vidunderlig skönhet innan guden Merkurius bryskt påminner Aeneas om hans kallelse med sina förpliktande Italien-rop.
Brandon Jovanovich, som tidigare har sjungit Aeneas i San Fransisco, har både apparition och den mix av lyrisk – och Heldentenor i sin stämma som krävs för rollen.
Den uppburna amerikanska mezzosopranen Joyce DiDonato, som här gestaltar sin första Dido på scenen, har precis gjort en prisad inspelning av operan. Efter att ha övergivits av Aeneas slits hon i femte aktens två sista bilder mellan kärlek och hat, innan hon dör till trojanernas segerrusiga marsch och visionen av det framtida Rom. Synd bara att hon måste sjunga stora delar av denna formidabla scen framför en svart ridå utan sceninramning innan det är dags för slutscenens självmordsritual. Gestaltningen av Dido är en stor seger för denna förnämliga sångerska, vars intelligenta föredrag, stora nyanseringskonst och osedvanligt vackra timbre, inte kan betecknas som annat än karismatisk. Jag måste erkänna att det var länge sedan jag hörde en så helgjuten framställning på en operascen. Trots de övrigas storslagna insatser var kvällen avgjort hennes, något som inte minst märktes på Wienpublikens entusiastiska applådåskor.
Henry Larsson
Hector Berlioz: Les Troyens
Staatsoper, Wien, 26 oktober 2018 (Premiär Covent Garden, London 25 juni 2012)
Regi: David McVicar
Scenografi: Es Devlin
Kostym: Moritz Junge
Dirigent: Alain Altinoglu
Orchester & Chor der Wiener Staatsoper
Enée: Brandon Jovanovich
Chorèbe: Adam Plachetka
Panthée: Peter Kellner
Narbal: Jongmin Park
Iopas: Paolo Fanale
Ascagne: Rachel Frenkel
Cassandre: Anna Caterina Antonacci
Didon: Joyce DiDonato
Anna: Margarita Gritskova
Hylas: Benjamin Bruns
Priam: Alexandru Moisiuc
Hectors skugga: Anthony Schneider
Andromaque: Dominika Kovacs-Galavics
