Bayreuther Festspiele 2023
Festspielhaus, Bayreuth, 8 & 10 augusti 2023
Richard Wagner: Siegfried & Götterdämmerung
När slutackordet ljöd i Götterdämmerung i Wagners festspelshus, kom omedelbart buropen från delar av publiken. Valentin Schwarzs uppsättning, som hade sin premiär förra året, har utsatts för kritik och regissören lyste också med sin frånvaro på scenen efteråt när sångarna avtackades. Desto mer jubel fick övriga medverkande och rent musikaliskt gick utan tvekan föreställningen hem hos den fulltaliga publiken. Att gå på opera i Tyskland är något helt annat än i Sverige – här är publiken passionerat engagerad, ris och ros blandas, medan den svenska oftast artigt applåderar åt allt oavsett kvaliteten på de medverkandes insatser.
Schwarzs iscensättning av de två sista delarna av ringen, Siegfried och Götterdämmerung, känns mycket rapsodisk, ibland närmast improviserad med ett stort antal infall. Det är svårt att hitta någon helhet i regin eller en grundläggande tanke bakom föreställningarna. Siegfried börjar i Mimes sjaskiga lya, där han verkar som dockmakare. Hans skyddsling Siegfried är en halv-packad representant för ”white trash”. Denne, som av Mime fått en docka som föreställer modern i födelsedagspresent, går senare bärsärkagång i hemmet och stoppar in sin styvfars huvud i en mikrovågsugn. Så fortsätter uppsättningen i det oändliga, många ingivelser, men sällan någon större substans eller en röd tråd. Vandraren (Wotan) blir en mafioso i vit kostym, ständigt omgiven av sina hantlangare. Gudarna ligger sjuka i sina minimalistiska hem och hos Brünnhilde och Siegfried lyser 50-talsfriden i fullt sken.
Regissören har också en förkärlek att lägga till stumma extraroller som ursprungligen inte finns med i Wagners dramer. I Siegfrieds andra akt vårdas den döende Fafner av några sjuksköterskor, varav en manlig blir Siegfrieds följeslagare som också hjälper till att döda Mime. Skogsfågeln får också en mycket mer utvecklad roll, där hon flörtar med Siegfried som bjuder henne på kinamat. Brünnhildes Grane har dessutom blivit en betjänt som ytterst motvilligt släpper iväg sin adept till Siegfried, men som till slut följer med dem till deras nya boning i Götterdämmerung. I den operan har också Siegfried och Brünnhilde fått en dotter som oftast behandlas mycket illa av den vuxna omgivningen. I ärlighetens namn tillför inget av detta särskilt mycket, utan komplicerar bara handlingen och irriterar åhöraren i längden. Även om det finns mycket kritiskt att säga om Schwarzs regi, så blir ändå den avslutande scenen effektiv. När Brünnhilde tar sig in i lågorna, hänger Wotan i en snara på scenen, bakom bilderna av två hopslingrade foster som symboliserar den nya världen. Det sammanlagda omdömet blir trots allt att det handlar om en ganska ytlig regi, stundtals Wagner som buskis.
Rent vokalt är föreställningarna ojämna, men de håller ändå en för vår tid god nivå. Den stora besvikelsen är Tomasz Koniecznys vandrare, som är grå och oskön i klangen. Det saknas både kraft och spänst i rösten, även om han agerar säkert i sin roll. Arnold Bezuyens Mime är också lite blek och det saknas en del inlevelse och personlighet i den vokala och sceniska gestaltningen. Hjältetenoren Andreas Schager gör Siegfried i båda operorna, där hans styrka fortfarande är det engagerade skådespeleriet och den kraftfulla höjden på rösten, även om den har blivit något mer sliten och vibratofylld, vilket speciellt märktes i ringens avslutande del. Till höjdpunkterna hörde Daniela Köhlers och Catherine Fosters Brünnhilde. Köhler har en varm röst med vackra höjdtoner medan Fosters klang är stålblankt majestätisk, även om övergångarna i höjd ofta lät hårt kantiga.
Ólafur Sigurdarson gjorde en sceniskt livlig Alberich, intensiv i klangen, med kanske väl mycket darr på stämbanden mellan varven. Okka von der Dameraus Erda glänste med tyngd och säkerhet, vilket även karaktäriserade basen Mika Kares Hagen, inte minst imponerande i andra aktens scen när Hagen tillkallar sina män. Michael Kupfer-Radecky och Aile Asszonyi – Gunther och Gutrune – svarade för fullt godkända insatser. Inga större misstag, men inte heller så spännande, vare sig sceniskt eller vokalt.
Den finländske dirigenten Pietari Inkinen, som förra året i sista minuten hoppade av ringen på grund av Covid-19, fick inte heller förlängt över 2024, då Phillipe Jordan tar över taktpinnen. Inkinen får verkligen Bayreuthorkestern att spela med virtuositet och kraft, vilket inte minst märktes i Siegfrieds slutscen och i Götterdämmerungs mäktiga kördel, där också Bayreuthkören briljerade. Vad som dock saknas är en genomtänkt tolkning, det blir för opersonligt och slätstruket i det långa loppet.
Till sist, har regiteatern rent av börjat närma sig vägs ände? Valentin Schwarzs flyktiga ring tillför inget nytt till Wieland Wagners och andra berömda uppsättningar som gjorts i Bayreuth sedan premiären 1876. Är det dags för något helt nytt grepp måhända eller att åtminstone gräva djupare i den mytologiska myllan.
Per Nylén