Kungliga operan, Stockholm, 2022-10-22
Richard Strauss: Ariadne auf Naxos
Undra hur tankarna rörde sig i Hugo von Hofmanstahls huvud när han bestämde sig för att omarbeta librettot till Richard Strauss opera Ariadne auf Naxos. Den första versionen hade slutat i ett fiasko: publiken var alldeles utmattad när det väl var dags att ta del av deras opera. Först hade hela Moliéres pjäs Borgaren som adelsman framförts, där Strauss också skrivit skådespelsmusik som skulle spelas i samband med pjäsen.
Hofmanstahls nya libretto till den andra versionen som uruppfördes i Wien 1916 blev i alla fall ett lyckokast. Den nya prologen till operan kan ses en kommentar till den misslyckade första versionen, men också som en smått genialisk ingivelse som resulterade i en av sin tids hittills mest originella operor, där verket först skapas i prologen för att därefter framföras i operans enda akt. Postmodern estetik långt före att något sådant epitet hade uppfunnits och ett bevis för hur även romantiker som Strauss och Hofmanstahl kunde påverkas av modernismens nya idéer om konst och form.
Med tanke på hur väl den här metaoperan med sin ironiska humor passar in i vår västerländska kultur på olika plan är det förvånande hur konventionell Kungliga operans uppsättning är. Regissören Katharina Jakhelln Sembs lyckas bäst i prologen, där det ändå finns en viss livlighet i gestaltningen tack vare commedia dell´artefigurerna, även om symboliken kring Ariadnes trådnystan, det som hennes älskare Theseus använde för att ta sig ur labyrinten på Kreta, blir lite övertydlig. I själva operan är det dock svårt att hitta några nya tankar bakom iscensättningen. Det verkar inte som om regissören är särskilt intresserad av att tränga in på djupet i operans olika lager av sarkasmer och subtiliteter och resultatet blir därför oengagerade.
Operan är en läcker pralin där Strauss med bara en liten kammarorkester till hands – som ändå innehåller dubbla blåsare och ett flertal olika slagverksinstrument – har skapat ett verk med stor finess. Dessutom kräver de fyra huvudrollerna, trots operans relativa korthet, mycket skickliga sångare. I lördagens föreställning imponerade Sofie Asplund stort som Zerbinetta med ett livfullt agerande och en briljant koloratur som svingade sig upp till de högsta höjderna. Även Michael Weinius röst som Bacchus, respektive tenoren i prologen, har en kraft och auktoritet som sticker ut. Dessutom var hans entré kvällens enda minnesvärda scen rent regimässigt, när tungviktartenoren anländer till Ariadne – efter att ha lyckats fly från Kirke – lättklädd i ett stort champagneglas.
Däremot känns Christina Nilsson rent sceniskt osäker som Ariadne. Hon lyckas inte göra huvudrollen till en någorlunda trovärdig gestalt, även om hon har en sopran som passar fint för Strauss krämigt sensuella fraseringar. Johanna Rudström agerar desto livligare som den frustrerade kompositören i prologens avslutande scen med Zerbinetta, där Strauss gör ett av sina många förvandlingsnummer; musiken går från att handla om abstrakta tankar om konsten till att bli något personligt drabbande. Gestalterna är inte längre karikatyrer utan människor av kött och blod.
Kvällens stora vinnare var ändå Hovkapellet under ledning av deras chefdirigent Alan Gilbert. I sanning en metamorfos med tanke på hur orkestern lät för några år sedan.
Per Nylén
